Energi sakfinnaren!

En av mina fina klienter är skådespelerska tillika skriver hon små pjäser och skådespel och när man gör det så finner man sig ibland i situationen av att man måste ge regi till sina kollegor.
Att ge regi innebär att man har någon form av idé om hur det man skrivit skall framföras...
Man har en viss underton man vill förmedla, en känsla, en stämning. Det är det ena scenariot.

Det andra är att scenen är mera öppen, att man liksom undrar vart den skall ta vägen.. Att man lämnar det öppet till skådespelarens egen känsla och fantasi. Till improvisation, helt enkelt.
Vi fann oss snabbt inbegripna i ett samtal om hur likt detta är världen i övrigt, hur mycket det överensstämmer med all typ av kommunikation.

Ofta vill vi ju förmedla en stämning till den vi talar med.. En känsla.
Vi använder våra kroppar, ansiktets alla muskler, ordval, tonläge och timing.
Allt detta blir en sorts själens dans. En försiktig tango - första gången. Där man letar efter gemensamma ställen att sätta fötterna på. Senare kan det bli en quick step eller en glad cha-cha-cha.. Bara för att man känner varandra och vet vart man kan sätta ner fötterna utan att kliv på den andra.
Hon jämförde att ge regi med denna typ av kommunikation och naturligtvis, mellan en regissör och en skådespelare som känt varandra från förr så blir det snabbare quick-step.

Härifrån gled vi över till att prata om improvisation..
Hon berättade för mig att regissören då ofta förmedlar en impuls till skådespelarna. Ett ord, en handlingen, en känsla... Som att kasta någon en stutsboll eller varför inte "ett skepp kommer lastat" duken? Den tas emot, behandlas dvs mottagaren reagerar/improviserar på den och bollar den sedan vidare eller tillbaka till en ny mottagare. På detta sätt rör sig energihjulet och processen framåt.

Inget nytt under solen. Såklart vet vi detta....
Det mest spännande kom dock sen, då hon sa:
"Men så kan naturligtvis skådespelaren välja att inte ta emot bollen, inte reagera, inte handla och då är han eller hon ansvarig för det också. Man blir den som bryter tråden.. Som avslutar energin och som inte improviserar vidare. Det är också ett val!"
Ja, även detta sker ju ute i vår verklighet men hur många anser att det är ett val, för det första och för det andra, hur många förstår att axla ansvaret?

Här tror jag vi alla kan känna igen oss i det kreativa samtalet, det som min vän kallar för improvisation. Det som terapeuten kallar för "bollplank". Men även det goda samtalet mellan människor som tycker om varandra, samtalet som leder till nya insikter.
Själv satt jag där och tänkte att om vi kunde få folk att se på världen som en scen så kanske, kanske vi i allmänhet skulle vara mera rädda om bollar som spelar på oss.

Några av mina vänner brukar säga att jag är riktigt bra på att få till möten.
Sålunda funderade jag igår på "hur jag gör" när jag plockar upp den "förlorade bollen".
Framför mig ser jag då en trådände som hänger fritt i luften.. En ände som jag går förbi, tar tag i och lämnar tillbaka till dess ägare. En sakfinnar, som Pippi kallar det, fast i min värld en "energi   sakfinnare"!

Det känns som en trevlig titel att sätta på visitkortet! Energi sakfinnare!!
Undrar vilka jobb jag skulle få då?
I vilket fall som helst, mitt fokus ligger i detta nu på bollar som spelas på mig.
Lite improvisation, s'il vous plait! 
TREVLIG HELG!