När hjärnan stilla stod..

Såklart jag har hört talas om det... Sett folk drabbas av det... Men aldrig haft "nöjet" själv.
Kanske kan det delvis tillskrivas "masspsykos" men delar av det är naturligtvis "jag själv" och min önskan och min förväntan.

Skolan väljer att samla alla som skall upp till sk "muntlig pröve"dvs praktiskt prov i ett och samma rum och på fem sekunder har du all samlad nervös energi som i ett knappnåls huvud.
Folks "komihåg regler" och inlärningsmetoder haglar och ganska snart drabbas du av känslan av att du kan "ingenting", att du inget minns. Energierna i rummet går att ta på, så hög spänning är det.

Jag gjorde vad jag kunde för att blockera ut det hela.. Gick in i köket, stängde dörren (rent fysiskt), pratade om annat och till slut satte jag mig i ett hörn och väntade, inåtvänt och inåtblickande.
Väl inne i behandlingsrummet får jag dra en lapp med punkterna på..
Jag ser dem men ser dem ändå inte.  Hjärnan väljer att registrera enbart den favorit punkt som jag vet att jag är 100% på..
Ovan som jag är bestämmer jag mig för att börja där. Tänker att det lättar väl om jag bara kommer igång.

Första punkt - noll problem. Jag andas... igen. Tar mig an nästa punkt, vet vart den ligger...
Då säger sensor vänligt: "Ligger den verkligen där?"
Det blir SVART! Min hjärna stilla står! Helt stilla. Jag vet inte vart jag är trots att jag känner E-Cs hand i min.. Paniken sätter in, flykt reaktionerna.
Nu tar sensorn till sitt tricks... Jag ser bara hans ögon när han vänligt viskar:
Och nu blev det svart!! Ingen fara... Tänk nu! Du kan detta. Ligger den där? 

Mina fingrar letar sig över handleden, min mun börjar röra sig och jag ser förvånat på, lyssnar på mig själv när jag svarar:
"Nej, självklart INTE! Den ligger här.." 
Mitt inre svarar nickande: ja just det, ja just det!
"Vad heter det då?" Sensorns vänliga, uppmuntrande nickande och leende.

Orden rinner.. Som en sort mundiarré och jag undrar varför han nickar. Denna svada kan knappast vara riktigt. Ser bockarna på pappret som blir fler och fler...de som markerar korrekta svar.  Ser E-C nicka uppmuntrande, kramandes min hand.
Tårarna bränner bakom ögonlocken, halsen brinner - vad fan hände egentligen?

Väl ute har jag svårt att minnas vad jag sagt.
Svårt att fatta att jag drabbats av mitt livs första "black-out"! En helt förfärlig känsla!
I fyrtio två, snart, år har jag klarat mig från detta ögonblick så svart som en Novembernatt.

Eftertänksamhetens kranka blekhet gav mig dock något att hålla fast vid - jag har fått punkterna dit jag vill!! Bort från hjärnan, ner i fingrarna!
Fingrarna visste att jag var fel ute! Fingrarna visste vart vi skulle och med dem kom orden, de förklarande och förlösande orden.
Tårarna bränner igen men av en annan orsak - jag löste det! Men jag vill aldrig dit igen!!

Sensorns klapp på min axel, en vänlig kommentar om hur bra det gick.
Jag hör folk skratta, spänningslösning... Alla pratar om sina grova missar, hur anatomiska landmärken på benen plötsligt hamnar på armarna, hur bak blir fram och fram blir bak.
Själv var jag ca 2,5 cm fel.. På insidan av en arm. Ändå har jag svårt att prata om det!
Känslan av att totalt ha förlorat mig själv en stund var för mycket att prata om just då.

Jag ser ner på mina fingrar. Uppskattar mina verktyg. Mer skall det bli...
För jag vill aldrig dit igen, till platsen där hjärnan är allena rådande. Minst en sensor behöver den...
Passerad! Bara en knapp månad till nästa passeringskrav.. HURRA!