När käpphästarna tillåts galoppera.

"Alltså... jag har verkligen problem med detta med att belöna mig själv. Belöning för mig är antingen mat, choklad eller något riktigt dyrt och exklusivt. Så jag behöver tips... Jag menar, TRE gånger om dagen!" Dramatisk suck... Tystnad.

Se scenariot framför dig.. en grupp med människor som långsamt lär känna varandra. En grupp med människor med gemensamma mål, gemensamma "regler" och helt olika förutsättningar.
På "scenen", en duktig yrkesman, en personlig tränare och runt honom, en flock med hungriga vargar som alla "kräver förändring" och tips av honom. Kort sagt - min ELC grupp.

Det är tredje mötet och fjärde gången denna person säger just detta. Hon har läst "manualen" dvs den lilla bok som gymmet delar ut med slagkraftiga tips, matdagbok, träningsdagbok och lite annat plock.
I denna bok står det att för att behålla motivationen bör du belöna dig själv, påminna dig själv om dina mål - gärna tre gånger om dagen.

Detta är inte min käpphäst och då jag vet att hon är småbarns mamma som jag tar jag till orda.
Jag berättar om mina "belöningar" i form av långa, varma duschar i härliga dofter efter träningen, min egen tid på gymmet eller under promenader, min känsla när jag lagar till mat men ganska snart tappar jag energin...Hennes ögon är tomma och inåtvända, hon har slutat lyssna. Hon vet nämligen inte hur man belönar sig utom med choklad.
PUNKT!

Nästa kvinna tar till orda, orden är bekanta. Nja, inte för att det är jag heller. Nej, för att hon sa samma sak förra veckan och veckan därförinnan...
"Jag har sådana problem med mellanmålen. Jag glömmer ju av att äta, jag, å så vips, har tiden gått och jag har gjort något mera spännande istället... Ja, så jag sliter. Hur gör man?" 
Förslagen haglar..Förbered mat. Lägg fram på skrivbordet. Ställ klockan på ringning. ÄT!
Samma reaktion här! Inåtvända ögon, blicken mera på pappret än på den som pratar och kommentarerna tystnar.

Varför envisas du med att straffa dig själv? Den kommentaren ligger och hoppar på min tunga men jag säger den inte. Vi känner inte varandra än. Trots detta ser jag samma tendens som på kliniken...
Man kan peka ut vägen för en häst men man kan inte tvinga den att dricka i källan.
Jag hoppas att D är en god vägvisare. Att han har flera verktyg upp i sin rockärm att ta till när vi börjar knorra, för det finns de som redan är där... De som tror han har ett magiskt trollspö.

Naturligtvis vet jag att dessa tankemönster, dogmer och själv påtagna regler skyddar oss! De ger oss struktur i tillvaron men vid en viss tidpunkt har de passerat sitt bäst-före-datum och tjänar inte längre något till. Då bör vi veta hur man blir av med dem... Annars börjar de "ruttna och lukta illa", om man inte är observant nog, ja, de kan till och med fånga en och få en att tro att de är den enda sanningen.
Det enda alternativet.

Själv har jag naglat upp två av mina "gamla käpphästar" på väggen i garaget. De har inte längre "tillträde" till huset då de bara ödelägger min tillvaro.
Jag pinar dem långsamt genom att göra exakt motsatt av vad de sagt och påminner mig varje gång om att de aldrig haft ensamrätt på sanningen. Påminner mig själv om vart, varför de uppkom men att världen inte längre ser sådan ut.
Saknar dem såsom man saknar ett par favoritskor trots att man numera vet att de luktar fotsvett och är trasiga.. Men i minnets värld är de precis som den dagen de var nya och man förälskade sig i dem.
Sanningen är något helt annat.

Jag tror att jag i detta nu har så pass god koll på dessa "käpphästar" att de blir i garaget och inte blir med mig på gruppen. När de nya vanorna satt sig skrumpnar dessa hästar långsamt bort i garaget och då är det dags för nästa runda.
Det är nämligen det finaste i kråksången... de tar aldrig slut, käpphästarna. Det finns alltid flera som har passerat bäst-före-datum!
Ha en god dag!