För dig som inte haft barn på ett tag eller som helt enkelt aldrig intresserat dig för leksaker så kan jag säga - lego är de små byggklossarna, finns ända ner i minimini format. Duplo är den stora varianten, stora bitar för små barns händer, händer utan alltför fininställd motorik. Så slipper begreppen förvirra dig under vidare läsning.
Det är ingen nyhet att jag ser livet som ett pussel! Ett pussel som man hittar på vinden, hundratusentals bitar och så ingen bild på framsidan.
Driven av nyfikenhet, vilja, upptäckaranda börjar man långsamt pussla ändå, kanske lägger man till en början kantbitar, kanske finner man delar av ett motiv som anas mer än faktiskt ses. Sen blir det svårare..och samtidigt lättare.
En del av ett klientmöte börjar oftast så, man delar legobitarna, de små bitarna som man gemensamt hittar.. Böjda över pusslet söker man tillsammans efter det som verkar stämma in, sen är det upp till klienten, den enskilde att sätta biten på plats, acceptera att den hör hemma där den gör. Ibland en, ibland två, ibland ännu fler kan rasa ner samtidigt och kommer en, tja, då följer oftast de andra likt ett mindre snöskred. Det brukar så fint kallas för process.
Igår hade jag nöjet att resa med en klient som slitit hårt med sina legobitar, hittat många och satt ihop den inbördes och nu, nu ville hon få in dem i pusslet. Det var då jag plötsligt såg det framför mig, javisst, vi gör så ibland också.. Vi hittar bitar utanför själva pusselramen som hör ihop och när vi gör det sammanfogar vi dem "på sidan om", de blir stora segment som vi sedan kan infoga i pusslet. Dessa bitar täcker "större arealer" och när de stoppas in, tja, då blir stor områden klara för oss på samma gång, som att lägga Duplo.
Barn verka också lägga Duplo.. I vart fall de jag känner fast de lägger på två olika sätt, det första följer modellen ovan dvs de jobbar med ett tema i taget liksom utanför pusslet och sedan tjilivipp så funkar det plötsligt även i helheten.
Eller så går de rakt in i Duplobiten.. Här menar jag att barnet som t ex är ledsen för att mormor åkt hem till sitt projicerar ut sin ledsamhet på den trasiga nallen då detta är mer konkret, nära och lättförståeligt men samtidigt ett bra sätt att bearbeta känslan.
Det är lätt som förälder att tro att de "rymmer från problemet", att de inte förstår..
Så är det oftast inte, de sätter ihop Duplobiten fast inifrån.
Det är skönt tycker jag, att inte inte bara finns en väg. Att det finns många alternativ till att lösa pusslet på och var och en blir ju lycklig på sin fason.
Duplo eller lego - välj det som du tycker passar dig bäst.
Som alltid, lev i din passion!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar