Samtalet.

Oron hade ristat djupa skärvor i själen, tröttheten satt sina tecken runt hennes ögon,
gråten hade fyllt natten och hjärtat låg nu utkastat på bordet..
Precis så blottat som bara ett hjärta kan bli när dess vakt och beskyddare inte längre orkar freda dess plats!
Vargtimmarna segade sig fram emot den tid då man kanske kan få lite stöd, då världen därute vaknat, då oron kanske kan bli besegrad, då ensamheten kan få på dörren..Hjärtat får en tillfälle väktare under några timmar tills den ordinarie återhämtat sig.

Telefonluren lyfts, numret slås, rösten i andra änden, den med kunskapen, väktarens ställföreträdare..
Sekunden senare, världen i kras..
"Du har ju en tid hos mig på torsdag.. Det blir väl bra!"
Resultatet av all väntan, trösten.. En tid, om 9 dagar.. Skulle det vara en oas i oron och smärtan?
Tystnad, oro och hjärtat på bordet igen..

Vad har hänt med världen undrar jag stilla.. Är det konstigt att man vill kliva av ibland?
Konstigt om man i stort och smått ibland blir en liten igelkott?