"I kärlek och krig är allt tillåtet" heter det så fint.
Man borde kanske även ha lagt till "och då man är kissnödig!", för visst är det så?
Eller låter jag oromantisk nu?
Det var inte min mening, det bara känns så om man precis varit utsatt för en sådan situation.
Man påminns om andra tillfällen då naturbehoven gjort sig skrikande påminda och man tvingats lösa sin prekära olägenhet på det ena eller det andra sättet.
Häromdagen lade jag försiktigt lilla dottern i vagnen och gick ut för att göra ärenden och gå promenad samt hämta den stora prinsessan på skolan.
Vi löste våra ärenden snabbt och när sista dörren slog igen bakom oss insåg jag plötsligt, med min sovande Selma i vagnen och med snön virvlande runt öronen.....
Jag är kissnödig!!!!
En snabb blick runt mig bekräftade vad jag egentligen redan visste - ängar, ängar, bostadshus och dessutom placerad mitt på en mindre höjd.
Varför jag inte gick tillbaka in? Jo, därför att det sista som damen som stängde dörren efter mig på hotellet sa var: "Nu skall jag låsa, skall bli skönt att jobba ifred idag!"
Kändes inte som läge att ringa på och låna toan då hon redan låst upp en gång idag enbart för mig.
Sålunda rullade jag min vagn nerför backen, mer och mer medveten om vad nöden krävde - jag måste kissa NU! I vart fall innan det är dags att gå till skolan om 40 minuter..
Nästa insikt - vart gömmer man en mörkgrön vagn, modell BRIO och JÄTTESTOR plus att den är iförd ett svart regnskydd som får den att se ut som ett mindre tält?
Man kan ju inte direkt parkera den vid sidan av vägen, älga in i skogen för att kissa - det skulle ju vara som att be om besök i skogen eller i vagnen. Jag menar, vem lämnar en barnvagn utan uppsikt mitt på landsvägen?
Sålunda rullade jag, eller trillade som det kallades i Norge, runt med vagnen längs vägarna och letade efter en avtagsväg, en stig eller någon uppfart som var tillräckligt stor att rymma en vagn, en kissnödig kvinna i svartbrunt regnställ alltmedans snön fullkomligt vräkt ner över skog och äng.
Behöver jag säga att VARJE gång jag fann något värt namnet så stannade en bil, promenerade en människa med hund förbi eller något liknande.
Till slut fann jag den.. stigen som såg ut som tagen ur en sagobok, bred, täckt med vackra höstlöv såsom en matta och klart bred nog att klara en vagn med terränghjul.
Jag vandrade in på den, snön upphörde att yra, vinden mojnade något och jag stod mitt i ett för mig okänt naturvårdsområde! Vackra träd omgav mig, höjder på alla sidor, en porlande älv vars existens jag bara anat tidigare.. och där, mitt i skogen, hade någon byggt ett trissebo.
Eller ett dass om du så föredrar. Ett utedass med hjärta på dörren och allt.
Behöver jag säga att jag brukade faciliteterna väl?
Jag skänkte en tacksamhetens tanke till alla hurtiga norrmän som rör sig i skog och mark bittidag likväl som sent och som då vill ha det lite bekvämt på tur.
I vagnen låg en numera vaken bebis, stillastående vagn betyder oftast vaken bebis, men denna gången stirrade hon storögt emot himlen. De få snöflingor som singlade emot marken härinne under skogens mjuka filt fascinerade henne och när en flinga landade precis under hennes öga visste förvåningen inga gränser.
För en sekund tvekade hon, sen log hon stort.. Första flingan, årets första vinterdag, hennes första möte - allt i en magisk skog!
Hit kom vi tack vare att "nöden inte har någon lag"! Flera upptäckter kommer säkert..
Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar