Det sitter i..

Han såg trotsigt upp på yoga instruktören och repeterade sitt inre mantra:
"Men jag KAN INTE! Kan inte sträcka på knäna medan jag håller fast i tårna, knäna lyfter från golvet då, bena böjer sig.. Det är en... en naturlag!"
Yoga instruktören drog inte ens på munnen, ögonen flyttade sig inte en millimeter utan han upprepade bara lugnt:
"Du kan! Det sitter i ditt huvud. Får jag visa dig?"

Utan att vänta på svar placerade han en hand över mannens händer på fötterna samtidigt som han använde kraften av sina egna ben till att trycka ner knäna. Vips!
Det räckte till! Musklerna, lederna och MIND!

Jag tänker på Dr Dyers historia ovan medan vana händer trycker och böjer min höft.
Min M! Min nyfunna musa.. En stark kvinna med en god utbildning och med en gammal själ. En riktigt god kombo.
Åren av att ha provat olika terapeuter har gjort mig både skeptisk och vis.
Jag VET vad jag vill ha, VET vad som måste till, VET vad som är möjligt och inte...
Eller vet jag?

Den gamla skadan i nacken är min achilles häl! Jag är sjukt rädd om den, av både förklarliga grunder och oförklarliga grunder.
De flesta av oss blir lite kitsliga när det kommer till skallbasen, de översta nackkotorna - man vill liksom ha dem på plats. Men jag vill också ibland bara låta dem vara.
Eftereffekterna är helt enkelt INTE att leka med och jag vet ju, vis av erfarenhet att det är jag som måste ta hand om dem, när allt är "ryckt och draget i", vid dagens slut.

Varliga händer tar i min nacke och jag spänner mig. Jag vet ju hur det blir..
Uppmaningar om att gör si, göra så.. flytta hit.. flytta dit...
Mitt sinne går i spinn. Vad gör hon nu? Varför? Vaddå... Vad är detta?
Plötsligt gör jag saker jag inte gjort på 15 år, saker man sagt mig är omöjliga. Lättnaden. 
Glädjen... MEN hur i hela?!?

Förklaringarna, annan kunskap, logik, förståelse, bitar av pusslet och någon som ser på det hela utifrån. Det sitter i kunskapen. Det sitter i MIND, i vart fall delar av det, oklart hur mycket.
Delar av mig anser min rygg som ett mindre roligt kapitel, ett kapitel med begränsningar.
Ett kapitel satt för många år sedan, av folk med sin typ av kunskap och därefter har det aldrig på allvar blivit utmanat och reviderat (trots alla terapeut timmar).

PÅ trippande fötter, såsom en nyfödd bambi, smyger jag ut ur kliniken med nyfikna ögon.
Termer, ny kunskap, ny nyfikenhet seglar inom mig, bygger broar (igen och återigen)
Vilken sjukt häftig "ride" livet är!! Precis när det stoppar upp så tar det fart igen..
Nästa kulle, nästa sväng, nästa värdemönster som utmanas..
Vad mer vet jag inte?? Jag kan inte låta bli att undra och förundras.
BRING IT ON! Jag är här! Mitt i ljuset..

LIVE with Passion (loads of it) and Blessed BE!