Det korta, oändliga livet

"Man måste tala snällt till den!  En god stund... sen funkar den och då kommer jag in"
Den smala, lilla, krokiga damen med rullatorn ser på mig med ett underfundigt flin,
jag sväljer, känner hjärtat krampa. Det har varit mycket sådant nu på slutet.

På min postrutt, min rute, finns två sjukhem. Båda uppdelat i två avdelningar, en för de som fortfarande kan bo som om de är hemma(men med säkerhetsbälte och livrem) och en för de som behöver allsköns assistans och hjälp.
Jag möter dem i deras närmiljö och för en del av dem är jag dagens grej!
Impulserna utifrån, posten, kanske kortet, hälsningen, längtan.. Med mig kommer nyheterna, artiklarna, räkningar och, tja, leendet det bjuder jag på.
Tillbaka får jag historierna, kramen, omtanken och livets färger!

Jag ser dem komma, adressändringen. Jag ser dem gå, meddelande om vidaresändning till dödsboet, en annan plats, ett annat liv.
Mina ögon söker bekanta ansikten bland stolar, bord och uteplatser..

Den lilla krokiga tanten samtalade med mig om sin nyckel, nyckel till postboxen.
Det är den som inte alltid vill in i nyckelhålet ty hon skakar så. Det är därför hon står där sin kvart, samtalar med nyckel, fokuserar och så, vips, sesam öppnar sig och hon ser in i den tomma boxen.
Längtansfullt ser hon på tidningshögen på min arm och utbrister:
"Ja, jag måste kanske börja prenumerera på de där, jag också. För du säljer väl dem inte?" Hon suckar stilla.
För en sekund överväger jag att gå ut i postbilen, sno en tidning från någon som jag vet är frisk och stark, någon som själv kan ta sig till kiosken och köpa en. 

Med en klump över hjärtat går jag till bilen, sätter mig i och funderar över livet... I don't want to miss a thing!! 
När jag blir sådär gammal vill jag känna att jag har fyllt upp alla mina korgar. Att jag har utnyttjat min tid till max, gjort alla utflykter jag önskat, träffat de människor jag vill, fyllt livet med färg, form, kärlek, upplevelser så att jag kan besöka dem igen. I tanken! När andan faller på...

"Att meditera är att öva sig i att dö en smula.." säger buddisten på TV.
Jag håller med, på ett sätt men samtidigt inte. 
Att meditera är att förbereda sig på den tiden då man skall resa som energi igen.
Man kan vara högst levande för det men instängd i en kropp, en sliten kropp, en kropp som inte längre har den gnistan som själen för alltid äger.
Fram tills dess att det är min tur vill jag fortsätta samla erfarenheter i mina hyllor, lådor, boxar..
Klura över livet, pröva nya ting och räcka lång näsa till de som hyschar och schyssar...
"Just because I can!"  ;-))

Find your passion, Live with passion & Blessed BE!