I den tidigaste av morgontimmar vaknar jag, märkt av gårdagen, men med en dröm om Kwan Yin i friskt minne. Smärtorna gör mig oförmögen att somna om och jag inser direkt att det är lika bra att gå upp, gå ner, kanske äta något, kanske ta en smärtstillande.
Sittande på toaletten ser jag framför mig hur den vackra gudinnan envisas med att visa mig sina fötter, sina skor... Undra vad det innebär?
De senaste dagarna har jag träffat patienter igen, återkopplats till en del gamla kontakter och i den processen kommit i kontakt med känslan "inget ändrar sig egentligen". Vi är den vi är från vaggan till graven. Visst, visst, vi förändras lite. Lite här, lite där men grunden -är inte den alltid densamma?
Med mina egna fysiska skavanker i fokus har jag irriterat mig över denna avsaknad av framåtskridande och process.
Samtidigt slås jag av alla dessa snabba, kortsiktiga lösningar som vi bombarderas med och som många känner sig nödd och tvungen att prova.
Mmm, jag önskar mig också ett bantningspiller. Ett som funkar.
Jadå, jag vill ha ett kort utan kreditgräns.
Framme vid målet? Yes, box! Helst igår.
Läs mina läppar (en gång för alla) - DET FINNS INTE! Punktum!
Resan, resan och inte målet. Framme vid målet finns inget att hämta utom möjligen nästa resa.
Kanske är det just därför vi förändras steg för steg...? Vi reser. Visst är det så!
Kwan Yin är den gudinna som vände i dörren till paradiset, i den dörr som innebär att man inte längre behöver återfödas och lida på jorden utan har uppnått upplysning.
Hon vände i dörren ty hon hörde alla de gråtande, skrikande och klagande människorna på jorden och hon bestämde sig för att stanna och hjälpa dem emot upplysning och ett bättre liv.
Därför anses hon vara medkänslan och medmänsklighetens gudinna, barnens beskyddarinna och hon avbildas antingen stående på sin tämjda drake eller likt Jungfru Maria med barnet i famnen.
Jag hämtar quintessence med hennes namn, Kwan Yin, den är ljuvligt orange och sätter den på mina pulsar. Funderar en stund.
Resan är tuff med många av oss, jag vet det! Ändå känner jag en brinnande lust att ställa mig upp och skrika... I motvinden... Rakt emot allt det som kastas i vårt ansikte dagligen.
Vilseledda som får till slakt. Sålda och köpta utan att vi ens fattar vad som sker.
Häromdagen skrev en person jag känner ett inlägg på ett socialt media där hon kommenterade att TV nyheterna var full med sk "Larm" om skräpmatbruk på svenska restauranger.
Hon tyckte det var "överdrivet" ty det vet ju alla. Att det är så...
Vad hon bortsåg ifrån i skrivandets stund var att hon själv lider av många av de efter effekter som just denna typ av "kända konsumtion" och letar med ljus och lykta efter en lösning på problemet.
En kortsiktig lösning.
Att sluta äta denna typ av mat, att begära att den skall upphöra helt är fööööör långsökt, för komplicerat. Eller?
Jag känner medkänsla för en tuff process. Det gör jag!
Men samtidigt, en skriande lust att förklara krig emot kortsiktigt, enkelspårigt och vilseledande dravel!
Kwan Yin har gett mig en plan, en fundering, ett spark av inspiration.
Fattade du inte mycket av bloggen? Tycker du jag sätter mig på höga hästar?
Ok, för mig. Detta var ett sätt för mig att möta gnistan inom mig.
Att visa Kwan Yin att jag hörde henne.. och denna gången var bloggen en ego grej.
Tack för din tid. Jag återkommer.
Kram and Blessed be!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar