"Föregripande" tacksamhet.

Är det svenska?
Jag VÄLJER att anse att det ÄR svenska, min svenska eftersom "tacksamhet i förväg" låter så, hmm, lamt.
Att föregripa en situation genom att känna tacksamhet INNAN den kommit är nämligen en rätt stark företeelse.  Fast nu började jag ju i fel ände...

Det bubblar och ploppar just nu, i varje källa, i varje å inom mig.
"När eleven är redo dyker läraren upp!" är ett gammal ordspråk och ack, så sant det är.
Inte bara en lärare i ett ämne, nej, flera lärare i flera ämnen och det känns som flera kurser skall passeras samtidigt. Dammlucka UPP!

Passar mig som hand i handske, lilla fröken bråttom, och efter ett par år paddlande i blålera känns farten befriande. Jag har förtjänat det. Jobbat för det. Tack och pris!
Lite tillbakablickar blir det, såklart, blåleran ligger kvar och skräpar här och var, påminner och frågorna faller naturligt - hur blev det såhär? Varför skapade jag detta?

Diskussioner med nära får mig att inse att dessa "kriser" verkar ha några drag gemensamt, i vart fall för oss som finner dem värda att studera (och som har ett andligt intresse)

Den första typen av kris är den som slår oss över huvudet som en stekpanna, en blixt från klar himmel, en negativ variant att "plötsligt-händer-det".
Knockade, kokade, skållade, trasiga sitter vi där bland ruinerna och inser att något gick jäkligt snett och hur i hela friden skall vi resa oss från detta?
Några år senare, med backspegeln i gott förvar, kan vi se på händelsen med vetskapen - DET VAR DÄRFÖR! - så böjer vi vårt huvud i ett sorts "tusen tack! Utan dig hade jag aldrig.."
 Kriser är ju där för just det, lära oss, skola om oss, tvinga oss att se sanningen i vitögat och allt vad det nu är...

 Den andra typen av kris verkar uppkomma då kris av typ 1 drabbat oss några gånger.
Här blir vi medvetna "mitt i krisen" eller i precis i krisens start fas - "Åhåå, vad är nu detta? Vad sker? Vad har jag skapat här och mest av allt varför?" 
Här finns massor av alternativ av kunna ställa sig utanför sig själv, utvärdera, parera och kanske slippa sjunka alltför djupt.. Lärdomen finns där redan i processen och det underlättar alltid. 
I min värld känns dessa typer av kriser som en sorts test... Vad har jag lärt på vägen? Vart vill jag?

Kris nummer tre är den märkligaste.. Insikterna av alla de kriserna som varit och farit har lett till en önskan om att skapa något helt nytt. Skapa en värld baserad på de kunskaper man hämtat in.
Leva som man lär och önskar och därifrån skapa sitt eget universum.
Vara i balans med det man lärt och intonad på just det.
"You can't discover the light by analyzing the darkness!" med andra ord, man måste börja tona in på det man önskar att bli.

Nu kliar du dig i huvudet och undrar: Hur kan detta vara en kris?
Newsflash --- Det finns ingenting som är SÅÅÅ frustrerande & SÅÅÅ givande som att försöka kalibrerar om din egen energi frekvens och skapa det du önskar! Att vara i balans, i synk, i mottagande frekvens med just det DU önskar dig.

En miljon är de idéer, de verktyg som finns därute att prova..
Grejen är att du behöver hitta det som passar DIG! Det som sätter nyckeln i ditt lås.
"Föregripande tacksamhet" är ett sådant verktyg. Att känna tacksamhet för det som skall ske, som kommer i ens väg när omkalibreringen är genomförd tillika som det hjälper själva förändringen på traven.
Inte en vek, svag eventuell önskan om!! Nej, en djup, självsäker, sprudlande tacksamhet över det som ligger om hörnet. I framtiden skapad av DIG, TILL DIG!

Som sagt tidigare... LIVE WITH PASSION.
And Blessed be! PUSS