Hur tolkas jag?

"Vad är det jag ger ut egentligen? Vad säger mitt kroppsspråk i just den situationen?"
Han gnisslade nästan tänderna av irritation och jag funderade en stund.
Vi hade precis diskuterat en gammal käpphäst, att ha ett "råd", alltså att ha en grupp med människor som man litar på som man kan fråga till råds när livets känns "tufft", besluten många, men också, när man känner att man inte riktigt vet hur man tar sig ut i världen.

 Vet du hur du "tar dig ut" i andras ögon? I olika situationer? Hur ofta har du fått en feed back som fått dig att "hoppa till"? 
Det är precis därför man behöver ett råd. Jag har pratat om detta förr men det aktualiserade sig för mig i samband med den här diskussion och i samband med att "jag var ledsen för nåt".

Jag tillåter mig att gå in i känslan när jag är ledsen för nåt, tillåter mig att sjunka ner i den TY JAG VET, jag kan, kommer och vill ta mig härifrån!
Det är min grund! Den har jag alltid med mig. 
Men jag vill också tillåta känslan och då är det möjligt att jag ibland "tillåter den lite för mycket och för länge"(för andras smak).
Detta leder till en "märklig" reaktion hos folk i min omgivning.. Man tror att jag glömt hur man gör, att jag är verktygslös och deppig, ensam och oförmögen.
"Var det verkligen det jag sa? Lät det så illa?" undrar jag storögt och förvånat.

Den kvarvarande känslan hos mig blir delad i två, jag blir arg ty så utan verktyg har jag aldrig varit och så kommer känslan av att "jag har ljugit" eller i vart fall förstorat eller gjort om.
INGET av detta ovanstående är sant! Det är bara känslor som jag ser på..

Paradoxen blir.. Jag vill kunna berätta vad jag är frustrerad eller ledsen över UTAN att folk skall tro att jorden går under eller att jag har tappat gnistan. (Om jag tappar den LOVAR jag att säga till).
Samtidigt som jag vill att de runt mig skall veta och se att jag tar mig upp. Alltid.
Det blir en märklig dans.. Våga uttrycka. Behöva hålla tillbaka. Vara stark och vara svag..

Jag besvarade min väns fråga och så körde jag en tillbaka kaka: "Vad ser du i detta nu?"
Nu var det hans tur att suga på tänderna en stund innan han försiktigt svarade:
"En otroligt stark, klok kvinna med en djup tillräckligt att fylla vad som helst men som just nu kanske inte använder den till hundra. Vill hon det? Vad skall till?"
"TID!" Svarade jag.
"Tillåta sårbarheten att blotta sig.." kom svaret. 
"Sårbarheten skrämmer andra, de vet inte var de skall göra av den."
"Vem bryr sig vad de tycker? Bara Du behöver veta varför du gör det..."
Touché!   En käpphäst till!

What other people think of me is none of my buisness!
Jag har behov av att se på min sårbarhet, den sorg och de ledsamheter som kommer i min väg för att sen kunna agera på dem. Det är mitt sätt. Jag behöver lära mig att släppa vad andra tolkar det som.
Deras sanning.. Inte min.

Ut i dagen, med sårbarheten på kragen. Ett liv att njuta, styra min skuta.
Live with passion & BLESSED BE!