Yoga magi.

Sent igår kväll diskuterade min cykel instruktör S och jag vad som sker i min kropp under träning.
Hon hade sett hur lång tid det tog för mig att komma upp i puls, igen och när väl där, på höjden, faktiskt klara av att vara där väldigt länge. Lite ologiskt.

Diskussionerna kom igen om sk restitutionsträning. Detta innebär att man efter ett hård träningspass lägger in lugna pass där man max når 65% (olika tal cirkulerar) av maxpulsen.
Denna typen av träning innebär ofta typ promenader, simning, lugna cykelturer, yoga eller liknande.

Restitutionsträning kan minska återhämtningstiden eftersom den sk aktiva vilan ser till att slagget transporteras ut, nytt färskt syre in och så vidare.
Snabbare restitution innebär också att de muskler om svällt upp (ibland upp till 40% extra) under hård träning faktiskt snabbare återvänder till normal storlek.
Gällande mig så tror S att jag använder så lång tid på uppvärmning pga att musklerna först måste befrias från gammalt slagg innan nytt blod kommer in och dynamik kan skapas.
Ingen trevlig tanke.

När så morgonen kom, stel och öm i "cykelmusklerna", orörlig i bröstrygg, utan stuns i eller det minsta lilla skutteliskutt, tja, då tog jag mitt beslut.
Pröva bör man annars dör man.. Ja, eller nåt sånt. Man kan ju inte förkasta en teori utan att undersöka grundligt så YOGA. Restitutionsträning.

Ett lugnt pass, djup andning, Hatha - solen och månen i förening, det maskulina och den feminina.
Pranayama - andningstekniken som jag ofta, ofta "glömmer bort" i vardagen.
Långsamt, långsamt töjs de hårda, tvinnade musklerna och syre fyller dem.
Jag har tränat yoga av och till i några år, det går i perioder, ibland ofta, ofta och så blir det en paus på någon månad och så saknar jag det och så, på den igen.
Allt detta var jag sålunda beredd på. Detta visste jag yogan kunde ge mig.

Mitt i en övning sker något... Jag andas djupt, har huvudet invikt, i Delfinen eller en variant av den.
Fokus på den övningen är just mitt känsliga område,  bröstryggen, axlarna, pang, mitt i hjärtchakrat.
Det är då det sker.. Som om någon låser upp en dörr och där innanför, tusen miljoner ting..
Känslorna virvlar runt mig, jag ser dem, bilder, fragment, armarna börjar skaka och jag kan inte längre hålla tårarna tillbaka.

Det är mest händelser där jag känner mig sårad, liten, ensam, stressad och så vidare som kommer upp.. känslomässigt kräk känns det som.
Jag gråter stilla medan jag avslutar yogan. Efteråt tar det vid igen, starkare nu, mera påstridigt.
Vad annat kan jag göra än att låta det ske?
Sopsäcken vänds ut och in. Jag ser saker jag vet att jag lagt undan.
Jag ser skolstressen, tenta ångesten.  Många ting dyker upp medan kroppen skvätter, hoppar och bubblar. Det får ske.

En lång stund, faktiskt flera timmar senare, klingar det av..
Jag känner in bröstryggen och inser att spänningarna där är mindre. Ett försök att ta ton i badrummet bekräftar spänningslösningen.
Yoga is magic! Det har jag alltid känt men idag kom bevis liksom fysiskt och bokstavligt i form av denna cellminnes tömning som jag faktiskt anser att det var.
En mjuk metod som borrar på djupet.

Hur mina andra muskler mår? Jo tack, som frågar, lite mindre stela men det verkliga svaret får vi väl när jag skall gå hundpromenad ikväll och än mer imorgon, under uppvärmning.
Jag återkommer säkert till temat och flera restitutionspass blir det då detta var nästan magiskt, en andlig upplevelse av fysiskt slag.
Rensad och renad går jag in i denna nådens helg innan väntande stortenta.
Låna mig en tumme under kommande vecka eller en värmande tanke.
Det kan behövas.

Utnyttja dagarna, LIVE WITH PASSION & BLESSED BE!