Att vara förväntansfull

Jag har en "issue", alltså ett tema, en laddning med detta med "förväntan" och den kan ta sig uttryck både på positiva och mindre positiva sätt och, tja, jag prövar att lära mig leva med det.
Eftersom det ÄR ett tema för mig så har du hört delar av detta förut.. Tyvärr, så är det, teman går igen. Dagens tankar runt just "förväntan" kanske ändå kan ge dig nåt.

Vad är motsatsen till förväntan? undrar jag och Googlar det hela.
Cynisk och illusionslös.. Kommer det som vagt svar. 
Kanske är det bättre att slita med min förväntan då..?! grubblar jag vidare.

Förväntan hos mina barn igår inför den 1 December var gigantiska. Paketkalendrar, chokladkalendrar, baka ditt, baka datt, äta dutt och det skall vara så mysigt, så mysigt.
Väl i säng igår kväll var jag mycket glad över att ha lyckats tillgodose de flesta av förväntningarna och inga riktigt höga klagorop hade skallat över nejden. Gud ske tack och pris.
Frågan är - blir julafton likadan?

Min ådra av clairvoyance ger mig en "dum" fördel.. Eller nackdel.
Jag har "förkänningar" oftast lång innan saker faktiskt syns i materian, det vill säga, innan andra blir medvetna om dem. Det ger mig tid att "glädjas innan" så att när händelsen faktiskt inträffar är jag redan "färdig firad" och nästan lite blasé.
Om det är något jag väntar på t ex rättningen av en tenta så känner jag på mig när läraren är klar med rättningen (något känns färdigt) och kollar då nätet fyrtioåtta tusen gånger om dagen tills latmasken får in resultaten på webben. Då snackar vi veckor av inloggningar.

Negativa saker kan också komma som en förväntan och även här sker det en viss energibrist.
Jag funderar och lägger planer runtomkring den förväntan jag känner inför det som komma skall och så när det sker, tja, då sker det sällan precis såsom jag klurat ut det och jag måste omstrukturera ändå.
Denna irriterande del av förväntan kan ibland vara så lik vanlig, simpel rädsla/oro att jag inte kan skilja den ena från den andra.
Här gäller det sålunda att "ta höjd" för att det är, just det, ett stråk av oro och bara låta bli att släppa in min inre planläggare överhuvudtaget.

Den mest svårhanterliga delen av förväntan är när den är oprecis.. Det vill säga, när jag inte vet vad den handlar om, utan bara förnimmer en stark förväntan.
Det är då jag börjar pröva att se runt hörn.
Född nyfiken (and proud of it) i god kombination med dåligt tålamod och sviktande tillit vänder jag ut och in på tillvaron till absolut NOLL nytta.
Förväntan svävar på lätta fötter precis under taket och har inte landat i den tunga materian än.
F..n också!

"Vilken underbar egenskap! Då kan ju du bada i denna förväntan, skapa drömmar av den, se dem manifesteras.."  Jo, jo visst! Mummeli, mummeli morr...
Här har du knorren på min historia. Här har du min issue.  Här har du det jag jobbar på att lära mig leva med.
Kombinationen att våga/kunna känna förväntan på ett bra, fyllande sätt utan att göra något med den förutom att VETA att den kommer till mig oavsett, inget kan stoppa den och att jag kan ta ut glädje eller sorg när den kommer. Inte i förväg.

Jag är förväntansfull inför att detta tunga, karmiska 2013 skall flytta ut genom dörren och ett lättare 2014 skall få komma in.  Jag glädjer mig till att se vad som sker.. utan att se runt hörn.

Ha en underbar start på veckan. Sjung högt och lev förväntansfullt.

Live with passion & BLESSED BE.