Den allra vackrast i högen..

Postens "kassetter" är som en avsmalnad variant av en läsk back.
Är det ens någon som vet vad en "läsk back" är nu för tiden? För er som är för unga, det är en sådan plast ting man ställde in ett antal valfria glasflaskor med läsk i när jag var barn. Och ja, man kunde plocka olika sorter, välja och vraka. Lite som smågodis i vätskeform och så fick man EN. En åt gången, inte en och en halv liter.

Bort från diversionen, tillbaka till postbilen.
I bilen har jag tre olika kassetter, en med maskinsorterad post, en med handsorterad post och en kassett till sådant som kommit fel, skall tillbaka och så vidare.
Den maskinsorterade är all A-post, alla tråkiga vita kuvert med räkningar, officiella papper och den handsorterade innehåller tidningar, en del reklam, otympliga former osv. 

När jag igår laddade bilen i all hast, ja, det går undan, leveranstid, körtid..Skynda, skynda..
Så faller mitt öga plötsligt på något, mitt i högen, mitt bland allt.
Ett duvblått kuvert, en jämn, vacker handstil, en penna av bra kvalité som smekt papperet, en vacker dekoration på ena sidan, ett frimärke valt med omsorg.
Tiden stannade en sekund.  Jag tog det i handen. Läste adressen, tänkte på vad jag vet om adressaten.

Inget kunde förmå mig att lägga brevet tillbaka bland "de andra".
En första klassens resenär skall inte resa i "ekonomi klass"!
Brevet lade jag i facket på instrument panelen, där jag annars bara har dagens listor av viktiga adresser, mobilen och lite annat.

Flera gånger under resan tog jag ut brevet, såg på det, beundrade det lite och mindes alla de brev jag skrivit genom åren, alla jag emottagit. Varför gör jag inte det längre?
Varför gör ingen det? Måste all info gå så snabbt i en tid då vi ändå knappt har tid att reflektera?
Tom antalet födelsedags kort som jag skriver har gått ner och antalet jag får via posten är också ett minimum.

Framme hos adressaten, en äldre man, ett ensamt hus i en enslig del insåg jag att han också hade ett lite otympligt större brev att vänta.
Jag tog ett beslut. Vi levererar inte vid dörren på helgerna, det större brevet hade lätt gått ner i postlådan men jag ville inte.  Bilen låstes och med känslan av högtidlighet gick jag till dörren och ringde på, det vackra duvblåa brevet överst, som sig bör med speciella gäster.

Han öppnade med förvånad min. Posten? På en Lördag?
Jag log och förklarade mitt ärende och hans ögon fick liv och glans, de darrande händer som tog emot brevet kände helt rätt. Vi önskade varandra en fortsatt god helg och jag gick emot bilen med en skön känsla i hjärtat.
Framför mig såg jag en brevsprättare av gammal mått, en som fint skär upp brevets kant, en kaffekopp, en klockar som tickar i ett kök och en gammal man som njuter någons väl övervägda ord.

Finns det fortfarande brevpapper och vackra kuvert att köpa på bokhandeln?
Min handstil kan jag inte göra nåt åt men ordets svallningar kan jag ta mig tid att fundera över och kanske, kanske kan jag sprida kärlek med några enkla rader.
Jag vet vart jag vill börja. ;-)

Ha en strålande Söndag!
Live with passion & Blessed BE!