Cancertrollet.

Om fem dagar kliver jag in i ett nytt solår, om fem dagar får jag påfyll så just nu befinner jag mig i det 44:e årets sista skälvande "skuggdagar". Som att krama vattendroppar ur en tom svamp.
Detta är fakta för oss alla, dagarna före vår födelsedag, lågvatten.

Sista tidens energiförändringar har inte undgått mig heller, gamla kroppsskador har gjort sig påminda, gamla själssår har kliat och värkt, förändringarna har stått som spön i backen.
Högt över alltsammans hänger den energiskylt jag har ordnat till mig själv, en i skarpaste neon och stor som de på Time Square i New York.
Där står att läsa "Jag går nu in i de bästa, mest givande 45 åren av mitt liv, äntligen kan jag njuta livets frukter och jag är SÅÅ värd det!"
Som jag har väntat, som jag har jobbat...

I förändringens mitt står dottern, min stora, hon är sjuk, har varit en stund och vi vet fortfarande inte helt hur, varför. Diagnos saknas. Symptom staplas på symptom utan att bilden blir klarar.
Under skuggdagarna blir detta allvarligt igen, en ny topp, nya undersökningar, nya spekulationer.
Lite som att springa intervall, kuta,kuta, försöka hämta andan, hinna utvärdera, kuta,kuta igen.
En intervallträningen vars slut du inte ser, inte kan räkna ut, bara kniven i ryggen, Löp, för fan, löp!

I tystnaden mellan olika undersökningar, i tystnaden på kvällen när jag släckt lampan krälar
cancertrollet fram från sin håla, parkerar sin stinkande varelse i min närhet och flinar mig rätt i ansiktet.
Fram tom mitt artonde levnadsår hade han visat sitt fula tryne för mig nästan dagligen, mormor, farfar och mor, i den ordningen, så ja, tyvärr, han är ett känt ansikte.

Många är de gånger jag har diskuterat med och om honom, bearbetat tanken på att han en dag kanske skulle kunna tänkas besöka mig. Gener talar sitt språk, hemmiljö talar sitt, påverkan utifrån, vanor, ja, mycket får vi med oss och jag har vänt och vridit på dessa stenar.
Mitt tydliga beslut har varit, jag tror INTE på "Fuck cancer", jag tror på att dränka cancer i kärlek!
Kärlek till den egna kroppen, omtanke, tillåtande, förståelse, empati, allt detta är som solsken på cancertrollet, han bara vet inte hur man skall hantera det, det passar inte in.
Fuck it, det känner han gott, det matar honom, det göder honom och det vill jag inte!

Jag har verktyg, massor av verktyg, kunskap, kontakter och styrka. Sakta med säkert har jag accepterat att livet inte har några garantier och den fysiska döden är en realitet.
DET är den enda vi alla vet och jag har accepterat detta för egen räkning, kommer han så kommer han, jag fixar det då.

Aldrig någonsin har jag, inte ens i min vilda fantasi och den är vild, har jag tänkt tanken att han kan komma och hota mitt barn! Till trots för min terapeut bakgrund, alla historier jag hört genom åren, aldrig har det slagit mig. De är ju "the untouchables", jag vaktar dem, jag försvarar dem, jag ordnar det, DET är mitt jobb!

Nu står jag där, hör hans väsande ljud, och vet inget, kan inget göra, kan inte ens lindra smärta hos mitt barn, bara vara, bara existera, bara bruka de verktyg jag har, bara älska! Älska!
Jag vill dra mitt vapen, jag vill skjuta i blindo, jag vill avlägsna det men det nyttar inte, avlägsna vad?
Doppad som i marinad måste jag vänta medan kvarnarna mal, medan ting tar tid och ändå känns det som allt bara är och är och är.

Trollet hotar och väser, tyst droppar han sitt gift i mina öron, tankar från i en annan tid äntrar mitt sinne - kanske har han tagit mig också? Brösten? Magen? De gamla såren?
Han lever på min osäkerhet och jag får ta fram storsläggan och Älska ihjäl honom! 

Sätter mig på golvet, tårarna rinner, öppnar mina armar och välkomnar den stinkande varelsen, komsi, komsi, jag är inte rädd för dig!
Han tvekar, vad är detta? Märkliga känsla.
Vår "fight" är igång, hans och min, han kör med "oschyssta vapen", jag kontrar med kärlek.
Jag accepterar INTE en vinst till honom! Jag må vara trött men jag ger mig INTE!
Han har fått nog hos mig, hos min familj, hos min energi.

Om fem dagar får jag påfyll av ny solenergi, om fem dagar är jag styrkt igen och jag har styrka och kärlek kvar att hålla fortet tills dess. Dra trollet ut i svansen och se honom förgås i solljuset.

Vad jag önskar mig till min födelsedag?
Presenter till dottern -en ny magnetröntgen, en annan undersökning och en diagnos vi kan hantera så vi kan leva därefter och bruka verktyg därefter.
Tackar allra ödmjukast i förskott!

Tack också för att du läste hela vägen och delade min historia.
Nu skall jag dra cancertrollet ut i det underbara solljuset, ut i vårens växtkraft, ut till blommorna och fåglarna - DÄR trivs han nämligen inte alls!

Fånga dagen.
Live with passion and as always, Blessed Be!