Kärlek & "Pinn-Jesusar" i Påsktid.

I tidiga morgonstunden vaknar jag av vinden som river i husets tak och knut. En djup mänsklig drift, tror jag i vart fall, att tända eld och värma oss driver mig ut ur sängen.
Att ta med barnen till min analoga värld väcker alltid tankar och nya insikter.

Leken finner sin väg tillbaka, inte helt olik den jag känner sedan jag var barn, tonåringen finner sina böcker och låter sig villigt slukas.
Min egen önskan om mindfullness är lätt att finna..
Det tar en god stund att tända elden idag, vinden utanför kastar sig och skapar vindtunnlar nedåt istället för uppåt.
Se på elden, blåsa, lägga på mera papper, flytta, blåsa igen. Fokus på elden, tanken stilla, sinnet fylls av sekunden.
Knastret, knäppandet när det långsamt tar fyr, värmen som sprider sig över ansikte och hud.

Igår staplade jag ved i långa banor, ved som jag körde från min fars hus, den där gången för flera år sedan. Jag fyllde vedbodens innersta hörn med den, vräkte den in, något annat hade jag inte tid och lust med.
Min far var en enkel, arbetsam man, en jägare och skogsman. En senig man, stark på det gamla sättet & med det vilda finska blodet i ådrorna.
I sin krafts dagar högg han timmer i egen skog och i andras, på beställning. Timret blev till brädor i sågen, resten till ved, ved som höggs med yxa och kil.

Envishet och många timmar med svetten droppande värkte fram den ved som sedan värmde under kalla vinternätter.
De som inte hade egen skog, eller orkade hugga såsom min far, de samlade ofta resterna efter hans härjningar... Grenarna från grova granar, björkar och tallar blev till ved för dem.
Min far flinade brett och myntade begreppet "Pinn-Jesusar"
Ordet fascinerade mig - vad betydde det egentligen?
"Frälsta i & av pinnar"  flinade han igen.
Ibland var ordet ett skällsord, ibland var det ett skämt men undermeningen var alltid densamma.
Ved för de trötta, de fattiga, de lata.

I livets sista timma installerade min far en gammal köksspis i vår fäbodstuga.
En härlig sak med ugn, stor värmeyta, till stor glädje för mig och hela familjen nu.
Men faktum kvarstod, han var trött och sjuk, den smäckra spisen behövde små, smidiga vedstycken till sin lilla öppning, allt för att skapa sin ljuva värme.
Min far tog mössan i vacker hand, blev "pinn-jesus". DET orkade han, DET klarade han.
Det gav LIV!

Allt detta tänker jag medan jag staplar de härliga pinnarna, kapade i perfekt längd, bara att stoppa in och fylla spisen med.
Under pinnarna finner jag guldet, vackert handkluven björkved också det i perfekt storlek.
Jag ser på snittytorna, raka, perfekta och drabbas av nostalgi.
Precis den nostalgi du känner vibrera i denna blogg.

Min fars kraft, timmar av envishet, timmar av planering, timmar av omtanke.
Men det är också en resa genom hans sista år, från att ge efter, ge upp, bli sjuk, bli svag och slutligen passera över.
En tydlig tidslinje, ett skeende med nödvändiga anpassningar längs vägen.
Från timmerman till Pinn-Jesus.

Där jag står, i den vedbod han byggt, inser jag att jag nog har ved och pinnar till den kommande tre åren i vart fall. Om jag besöker stugan i den omfattningen jag har gjort hittills.
Jag älskar arbetet med veden. Man är god och trött när man arbetat med att klyva stora stycken träd under en hel dag och arbetet syns.
Vad som skall ske sen vet jag inte, time will tell.  Eller som farmor sa -  Gud sker dag så ger han råd. 

Jag är också en Pinn-Jesus, far, en stolt Pinn-Jesus.
Nästan ingen skog äger jag längre och min passion ligger inte i att fälla träd men det ordnar sig.
Du har i din iver gett mig tid att fundera ut det eller låta tillfälligheterna presentera sig.
Tack för det, Far!
I kärlek, I Påskens tid,  M

Live with Passion & As always, Blessed Be!
Namaste!