Förföras igen.

Under flera år har jag mest fokuserat på studielitteratur, kinesisk medicin och en eller annan bok om skrivande. DET är en märklig situation för någon som mig.

Böcker är kärlek, böcker är en annan värld och jag älskar att föras och förföras av deras innehåll men de senaste åren har något saknas.. Tid.. Energi.. Engagemang...Lust.

"Mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman var ett av undantagen.
Vem blir inte förälskad i en historia byggd på dysfunktionella superhjältar?
Rätt många visade det sig, ty jag köpte boken till en några av mina vänner och få gillade den. 
Det är inget ovanligt att ha annan boksmak än sina vänner men just i detta fallet var det inte en liten skillnad, det var Grand Canyon, det som skilde min åsikt från deras.

Jag avgudade den boken, läste den mer eller mindre i ett sträck.  MEN så kom jag mig inte igenom några andra av Fredriks böcker, de var, hmm, fina, bra skrivna men jag fastnade aldrig.
Stilla, i mitt inre, började jag undra om jag tappat mitt intresse för böcker...
Kanske jag inte skall läsa längre? Vem vill hålla på när det "bara känns fattigt" och man nästan inte kommer till slutet på en enda roman?
Faktaböcker och mera studielitteratur var det därmed inget problem med.

Så för ungefär en vecka sedan klev jag in på biblioteket, några av barnens böcker skulle lämnas tillbaka och där, mitt framför mig, en bok av en författarinna jag känner väl.
Minnena dansade.
Året var 2006, ett av kaotisk år av omstrukturering, jag läste massor av böcker som avkoppling och en vän lade en debut bok i mina händer. Han sa att han köpt den då den handlade om Dalarna, trodde han, men mer visste han inte.

Boken hette "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" och var skriven av den underbara Linda Olsson.
Boken utspelar sig mycket riktigt i Dalarna men det är relationen mellan två kvinnor som är bokens centrum. Jag förtrollades, förfördes, trollbands av varenda ord.. Sög den i mig.
Linda Olssons särmärke är ett underbart, poetiskt språk, en psykologisk inlevelse, djupa känslor och en sådan "tillåtande" hållning.. Till allt.

Jag väntade på hennes bok nummer två och 2008 kom den "Sonata för Miriam". Kan inte minnas om jag läste ut den, minns bara att språket var lika underbart men handlingen är borta.
("Det goda inom dig" från 2011 har jag dock helt missat, så det finns ytterligare en bok att pröva.)

Nu stod jag där, på biblioteket, och stirrade på hennes namn på bokens framsida, en ny bok.
Boken heter  "I Skymningen sjunger koltrasten" och med viss tveksamhet plockade jag ner den från hyllan - var det idé att prova igen? Eller skall jag ge upp läsandet?
Några timmar senare VET jag att nej, jag skall ALDRIG ge upp läsandet, det handlar bara om att hitta rätt!

Nedkrupen i sängen, inrullade i ljuva mjuka täcken och filtar har jag ätit denna boken med sked!
Det händer snudd på ingenting, tre lägenheter, tre människor, lite sidohistorier MEN vilken känsla!
Jag älskar Linda Olsson och rekommenderar henne varmt.
Jag älskar att läsa och är otroligt tacksam att jag hittat tillbaka till läsningen, lusten och känslan.
När jag berättar detta för familjen så ser de underligt på mig - vaddå, du har ju alltid läst?!
Inom mig har det dock varit en stor skillnad..

Julhelgen står för dörren, förhoppningsvis finns det massor av tid till läsning, glädje och passion.
Live with passion & as always, Blessed you are!
Love, M