Den vilda.

"Jag öppnade bildörren, lät skogens ljud strömma emot mig och det råder inga tvivel längre våren är verkligen här!  Greppar hundkopplet, vandrar runt och öppnar luckan till Luke. 

Han vädrar i vinden, svansen är med, kroppen ivrig och det blixtrar till i hans ögon - stor skogen. 

Just idag har jag känt att det är dags, dags att kolla upp det längre spåret, det som letar sig över bergsryggen och in i en helt annan del av min favoritskog. 
Här ligger snön ofta länge, skuggiga dalar, mycket gammal granskog, gör att det tar tid innan solens strålar når hit in. Men när det väl får torka upp är det magiskt! 
Stigarna är många, flora och fauna är rik och jag kan vandra i timmar utan att möta på en själ, jag kan insupa skogens själ utan att bli störd och det är ofta ett mål i sig. 

Vi vandrar längs stigen som leder oss uppåt, uppåt. 
Mitt öga registrerar "Equisetum" eller fröken Åkerfräkens första nyfikna huvud som sticker upp, jag påminns om min gamla önskan om att få göra egen medicin. 
En flyktig dröm, tiden räcker inte till just nu. Dessutom finns det andra som gör det så bra. 

Luke är i paradiset. Han älskar denna turen. När jag parkerar vid skogens rand vet han redan, vet att det vankas tid i skogen, vet att den tiden är lång, kanske en evighet för ett hundsinne. 
Nosen ligger platt emot marken, stoppen är många, vinterns dofter skall sorteras och jag skrattar gott, jasså, jaha, ja, fem månaders tidningar att läsa, Luke, DET kan ta tid. 

Men så, en bit upp i skogen förändras hans beteende plötsligt. 
Han kommer upp vid min sida, stryker emot mitt ben, hans blick fångar min och pipandet är inte att ta miste på. Jag ser mig förvånat omkring. 
"Jag vill inte, jag vill inte" säger hans kroppsspråk och gång på gång gör han tvära kast på stigen. 
Jag korrigerar irriterat med kopplet, pratar med honom, grälar lite. 
"Var inte en sån himla mes! Kom igen nu, det är inte ens mörkt ännu. Matte passar på dig!"

Luke är inte enig! Jag får gärna vara hur sur jag vill, han vet vad han tycker och han vill inte. 
Vi smågrälar lite, mitt fokus försvinner från skogen, går till honom - vad vill han? Varför? 
Det är då jag ser upp och DÄR, där mitt på stig står hon. Så stolt, så feminin att jag måste säga hon... 
Lodjuret! 

Hennes smidiga gestalt, hennes tydligt fokuserade ögon, som om jag kom på henne mitt i det otänkbara, överraskad men inte förvånad. Nog vet hon att hon är i människoland. 

Jag glömmer kameran i fickan, jag glömmer hunden (som numera gömt sig bakom mina ben med sina 40 kilo) och jag känner att jag nästan inte andas. 
Respekt, inte rädsla far igenom mig, hon har inget hotfullt i sig. I den sekunden..

Någon klappar i händerna bakom mig, förtrollningen är bruten och med två snabba rörelser är hon borta ur mitt synfält. 
Den äldre terränglöpande mannen bakom mig stannar, frågar om jag är ok, påpekar att "hon" inte  är farlig men att hon visar sig ibland. Så flåsar han vidare genom skogen.

Själv står jag trollbunden och andas...
Lodjuret - väktaren av magisk kunskap, universums hemligheter, ett av söderdjuren har gjort mig den äran ikväll.  Jag tackar dig och lovar att aldrig nämna dina hemligheter! And so it is... 

Och du, om du ser någon trollbunden i skogen.. Var så snäll, klappa inte i händerna! 
Men fråga gärna försynt om hjälp önskas, om inte, glid vidare! 
Ha en strålande dag! 

Live with Passion & as always, Blessed you are! 
Love