En av mina favoritplatser utomhus är nu tillgänglig igen, snön har smält bort, vattnet har öppnat sig och jag kan sitta bland stenar, mossa och pinnar igen. Glädje och tacksamhet.
När jag ställer in mitt fokus, försöker göra min överblick så objektiv så möjligt, ja, då ser jag världen som väldigt delad mitt itu. Såsom ett äpple har klyvts (jo, jag väljer den böjningen) i två delar och masken i äpplet försöker bestämma vilken del han skall följa, på samma sätt letar människor efter sin halva. Vart passar jag in?
Hos barnen på skolgården... Hälften i nya blanka gymnastikskor, hälften kvar i vinterns cherox.
Föräldrar som antingen väljer att fokusera på den lera som är kvar på skolgården, eller på de torra fläckar som långsamt brer ut sig.
En pappa konstaterar torrt: "Nåja, våren är oundviklig nu. Den är ju här! Men han möts genast med..
"April är april, betyder aprilväder. DET är knappast vår!"
Mikrokosmos och makrokosmos, hand i hand, händer i det lilla, händer i det stora.
En stressad, buisness-like dam hämtar på flygplatsen, hon rasslar irriterat med armbanden medan hon på trippande klackar lotsar genom folkhavet. En, två, tre, femton riktigt dyra märken är synliga runt hennes person och uppenbarelse. Stenhårda klackar emot ett blankt golv.
Tunga väskor lastas i en Mercedes, fyra gånger får de lastas om, på hennes initiativ, de duger inte, det passar inte. Till slut har hon kontroll och färden går ut i den hissnande trafiken.
Det är aggressivt, det är intensivt, rädslan sprider sig i bilen. Detta känns inte okej. Trafiken följer inte hennes plan, planet som landade följde inte hennes plan, den som borde kört denna bilen följde inte hennes plan.. Livet är ett schema.
Ganska snart sker det.. En rondell, svängen blir för snäv, bilar för nära, hastigheten för hög, märkliga ljud... Detta ingår inte heller i hennes plan men bilen tvingar henne att stanna på en okänd avtagsväg.
Trasigt däck, ingen kunskap, bara motstånd... Taxi och bärgare rings.
Taxin kommer först, chauffören har hittat trots den märkliga förklaringen, trots den underliga adressen. Lugnt vandrar han fram, tar i hand, ser i ögon, frågar om människors skador, ser sen på bil och konstaterar det oundvikliga, skadan är skedd, bärgare behövs.
Väskor lastas om, lugnt och metodiskt, vem vill sitta var? Vem vill prata? Vem vill inte?
Lite kaotiskt i trafiken idag, det är ju helgdag, resdag men vi tar det som det kommer.
Alternativ rutt blir till sightseeing, blir till diskussioner om närvaro, blir till skratt och resan blir till målet. Målet - är där på ett killevipp.
Varsågod, en liten gåva. Njut min Cd. Det letas i påsar och väskor, se här, något gott på vägen.
En kram, en klapp på en kind, en tillönskan om en god dag och flödet är åter!
Kaypatcha påminner oss denna vecka om att livet är som en "obstacle course"dvs en hinderbana, en hinderbana som aldrig tar slut. Den dagen den tar slut eller vi inte vill ta oss an nästa utmaning, då är detta livet slut.
Själv älskar jag studsmattorna, lianerna och bockarna i hinderbanan, det kittlar så gott i magen. Borde jag inte välja fler av dem då?
Det är faktiskt en rätt okej tid, att vara mellan vinter och vår, att vara mellan lera och torra fläckar, att njuta skeendet, se vad det leder till. Kittlande känsla av vad som komma skall...
Jag vet vilken del jag tillhör men jag dras ibland in i den andra delen, mer och mer sällan, men ändå, det sker. Det är ok. I hinderbanan finns också delar som jag inte gillar men som jag ibland måste förbi.
Våren innebär att det strax är födelsedag, nytt solår, nytt påfyll.
Det är välkommet men då bör jag också tillåta mig att vara i källaren nu, i det sista huset i zodiaken, därav reflektionerna och boksluten.
Jag önskar dig en härlig helg med sprakande livslust och massor av önskningar.
Live with passion and as always, Blessed you are!
Love & JOY
 |
| Mother Earth & Father Sky |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar