Igår jag drömde..

"Jag börjar faktiskt bli nyfiken på vad som kommer efteråt.."
Så sa han, min far, veckan innan han blev riktigt dålig men då cancern hade tagit en "rejäl tugga" av hans livsvilja.
Jag påminde honom om alla de gånger han berättat för mig om känslan av"att det finns något mer" - var det bara en känsla? Hade han inte orkat fundera mer på det?

Själv tvekar jag inte! Vi överlever döden, så är det ju.
Men kan man besöka denna andra plats medans man sover?
Hur många "våningar har den", den platsen?
"Mamma, var det Törnrosdalen eller Körsbärsdalen som kom först i Nangijala?"
Familjens lilla funderarhuvud är ingång..
Nangijala? Nangilima?
En plats där man kan få uppleva allt tom ilskna drakar och diktatorer,
en annan plats där bara vackra upplevelser får plats, en plats att vila på.
Vart hamnar man först? Hur vet man vart någon är?

Själv har jag en gång i en dröm mött en plats som jag kallat "hemma",
en dröm så stark att jag grät av "hemlängtan" i många dagar efteråt.
Kalla det galenskap, kalla det resa, kalla det vad du vill.. Jag vet vad jag kände.
Jag vet att cellerna mindes något de inte klarat att minnas förrut den morgonen.

Igår morse vaknade min dotter till i sin säng, ropade.
Jag hämtade henne, såg tröttheten och tänkte att en stunds gos skulle ge en bra start på dagen.
Hon somnade om på min arm - vad göra? Mitt i jobbet som jag var pumpade adrenalin och arbetslust.
Inget att göra, bara stänga ner, vila, försöka meditera, lugna alla system så att hon kan sova..
Så, i gled jag mellan medvetande tillstånden, gled i kroppen, kände trötthet, ledsenhet, tacksamhet, värmen, glädjen och slutligen gled jag in i Morfei armar..

Utan förvarning reste jag till just den platsen! Den platsen som känns som hemma i varje fiber!
Den plats jag vet att jag saknar fast jag aldrig varit där.
Vad som hände? Tja, det är för långt att berätta. En annan gång kanske.
Men så mycket kan jag säga - det är vanligt, det är världsligt det som sker när jag är där.
Ändå vaknade jag med känslan av eufori - hemma!
Kanske kände de att jag behövde en lagning? Kanske en påminnelse? Kanske energi?
Eller varför bara inte en morot?
Jag vet inte vilket men något förändrade sig inom mig igen igår.

Vad det än vara månne så är det annorlunda än allt annat jag känner..
Det reparerar, fyller på.. Ja, döden har jag tänkt mig, just så!