En diamants facetter.

Minns du hur en diamant ser ut? En slipad sådan?
Om inte, ta dig en titt på bilden härintill.
Ser du att stenen liksom har fått små fönster.. Varje sådant fönster kallas för en facett.
Genom detta kan kan se stenens inre.. Genom detta kan man se vad som sker därinne, vilka ev orenheter som finns, vilka kvalitéer.

Vi använder denna metafor inom homeopatin.
Det är så vi ser på människan, Man kan välja att se på diamanten som en helhet dvs försöka se så många facetter så möjlig. Då får man en "översiktsbild", en sort samling av samlingar, en samling av summeringar..
Eller så kan man välja en facett, koncentrera sig, se djupt in i diamantens inre, väl medveten om att man kanske missar ett och annat av helhetsintrycket.

Jag tror att det är såhär vi fungerar när vi möter nya/gamla kontakter.
Först, ett helhetsintryck. Det sk första intrycket. Vi ser på någon som en helhet, alla facetterna känns in. Men sen, sen är det en, kanske tom två eller tre facetter som vi fastnar för..
På gott och ont och efter detta har vi svårt att se de övriga, vi har liksom bestämt oss då.
Tänk efter! Alla delar av dig.. Någon känner dig som "golfaren", någon känner dig bara på jobbet, någon känner dig som sin "älskade", någon känner dig som "han jag alltid grälar med på styrelsemötena", som den glade, som den sure, som den kvicktänkte, den kärleksfulle osv.

Efter min fars frånfälle träffade jag människor som kände andra facetter av hans liv än de jag brukar se.. Det var fascinerande! Att höra så många "utlåtanden" från andra delar av, ja, världen kändes det nästan som..
Se en vuxen man nästan gråta i min fars hall för att han inget visste om frånfället när han kom. Höra honom likt den elegantaste advokat lägga ut orden om hur min far alltid uppskattade hans jobb, visste hur hårt det var att vara bonde och alltid högg in där det behövdes och alltid med ett leende. Samtidigt som han tummade på sin slitna keps från Lantmanna..

Det värmde mitt hjärta i ensamheten! Gladde mig att min far orkade visa delar av sin gamla välkända glädje emot nästintill främlingar även på slutet. Jag visste ju att den fanns där men tillsammans med sina nära och kära kan man tillåta sig att släppa guarden, bara vara såsom man är.. Denna trygghet skall finnas, måste finnas annars kraschar hela konceptet.

Sålunda lät han min närvaro vara självklar, han lät mig få allt det där han inte vågade ge till så många andra på slutet - ångersten, oron, ilskan, förtvivlan..
Det kan kännas tungt att bara behöva se detta ibland, som anhörig, som älskande..
Men man kan vända på det!! Se att det är tryggheten som ger oss möjlighet att vara den vi är.
Ty för bara när vi kan släppa guarden, vara allt det vi är, de mindre charmiga egenskaperna inkluderade, ja, då får hjärtat vingar och vi orkar ta tag i dem. Vi orkar börja förändra, orkar se framåt.. Alla facetterna får synas, alla accepteras och då kan vi skina som det var tänkt.
Kärleken bär!