Vardagsmirakler.

Igår bestämde väninnan och jag tidigt på dagen -
detta är en skitdag!
Vi hade både vaknat på fel sida, dagen hade fått en ohjälpligt felaktig start och att räta upp den kändes som att lyfta ett ton.
Ja,ja,ja, jag vet. Positivt tänkande, vända trenden, inte acceptera hjärnans negativa vindlingar..
Been there, done that! Ändå funkar det inte alltid.

En kortlek, en lek med ord på en internet sida gav mig förslaget att leta efter
- vardagsmirakler. Små ting som kan pigga upp, små ting att vara tacksam för..
Det kan jag! Så jag besökte genast min musa i sammanhanget - lilla Selma.
Ingen kan uppskatta världens mirakler såsom hon med sina nyfikna ögon och små utrop:
"Se, seee, se!" Det lilla pekfingret ivrigt viftande i luften, munnen vidöppen och ögonen stora som blåa kaffetallrikar.

Vi tog en promenad för att utföra ett ärende (jippy jag tog mig ut genom dörren).
Stannade vid ett övergångsställe, tryckte på knappen och då, då skedde det, lillfingret for ut, huvudet vändes och i pekriktningen - en skogsmus med ett jättenypon i gapet.
Selma glatt tjoandes "Se, seee, seeee..", damen presterar ett "IIIIiii" och skyndar över gatan medans musen i vild panik rusar in bland buskarna.
Kvar är en förvånad, nöjd Selma och en uppfriskad mamma. Sicken sötnos!
Tänk att de orkar fightas här i stan. Sekunden därefter utbrister Selma nöjt i sitt:
"BÄÄÄÄ!" Artbestämningen klar! Vi har just sett ett får..

Minuterna efter sitter vi i väntrummet..Nappen åker ut, orden flödar och hon riktar dem emot en helt okänd man, som först generat ser sig om och sedan faller till ro med samtalet.
Han inflikar ett och annat "Jaja, säger du det.." "Ojdå.." och diverse andra tillägg.
Den oroligt mörkröda färgen av det antagligen ganska höga blodtrycket försvinner i den takt som han låter sig hänföras av samtalet, uppmärksamheten.
Selma är nöjd! Bra samtalspartner.

Nytt rum, nya människor.. Hålet i mammas arm, det mörkröda som sipprar ut.
Nytt pekfinger, nya stora ögon, "seee, se!"
Visst är det fascinerande, Selma, tänk att mamma är fylld av detta. Du med!
Försiktiga fingrar pillar på plåstret, rynkan mellan ögonen synar mig och jag ser att min dotter förstår konceptet "göra illa". Det är nämligen det hon frågar nu med sina spelande ögon - gör det ont, mamma?
När hon möts av ett leende är intresset för plåstret borta, been there, done that..'
Tänk om jag kunde släppa så fort!

"SEEE, se.. BRRRUUUMMM!" Hela den STORA parkeringsplatsen igenom, VARJE bil, varje färg, varje modell är ett mirakel.
Kanske är hon ordentligt "släkt" med sin pappa trots allt, varje brrruuum, ett mirakel!
Jag ser också på bilarna, jag har lovat och jag lägger märke till märken, färger, folk som sitter i, trasiga bilar, avsaknad av biljetter och allt annat.. Jag SER parkeringsplatsen, tack vare Selma, jag inte bara passerar den.

Sen orkar hon inte mer, den lilla upptäckaren, utan mitt i ett brrruuuumm somnar hon nöjt, lutar sig tillbaka, stänger de blå.. och antagligen bearbetar.
Jag vandrar genom den våta skogen och försöker behålla mitt "seende".
Det är fortfarande en mindre bra dag MEN jag har lyft mina energier ett snäpp.
Bara att fortsätta.. Ha en god "mindful" dag!