Bagarens barn får aldrig bullar..

I helgen orkade vi/jag inte mera!
Det var meningen att mer skulle göras med barndomshemmet, den långa resan dit skulle förtas, släpvagn införskaffades, planer lades.. Av detta blev intet!
Ingen orkade! Ingen ville!
Själv orkade jag inte ens räkna ut om det skulle funka att vara hemma och hur då i sånt fall göra - planeringsdetaljen lämnades åt maken som snickrade planen. Vi stannade där vi var..
Vad vi gjort? Snudd på inget..

I vart fall jag, som spenderat halva helgen i sängen kurerandes min kropp.
Om inte jag har medicinska kunskaper? Om inte jag har vänner som är kunniga?
Jodå, och de gör sitt till men eftersom det är svårt att se sig själv i ett klart ljus väljer jag att inte behandla mig själv alls.
Dels för att jag tycker det är en naturlig, förståelig process, vilket är lika med onödigt med behandling.
Dels därför att det sällan funkar.. Bagarens barn får inga bullar eftersom de säljs till andra, på det sättet gör de bättre nytta för familjen.

Helgen har burit frukt!
Jag är inte direkt taggad till tänderna idag MEN jag är heller inte trött.
Huvudet har börjat sortera görande och denna vecka behöver jag det.. Den är full..
Veckan alltså.
Skola på allvar, alla fritidsaktiviteter, en del jobb som väntar, besök från USA och så..
Ny helg i huset därborta, nu bara måste det ske. Tiden rinner ut, sanden i timglaset.

Vid torkvindan igår stod plötsligt i tanken, min fars särbo framför mig, som om hon var här i levande livet. Jag gick in och ringde utan att fundera..
Många symptom liknar mina och ändå är de annorlunda.
Det har gått en månad - en lång månad, en kort månad.
För andra är livet tillbaka till det normala, för henne, för mig har det "udda" nu börjat kännas på allvar!
Svårt är det också eftersom vi haft våra liv på andra platser än han. Kanske är han kvar därborta? I den andra staden såsom han brukade.. Kanske fryser han där under jorden.. Var är han egentligen? Frågor av alla kalibrar rusar runt som huvudlösa kycklingar i skallen.
Vi bestämmer oss för att låta dem rusa! Tids nog tröttnar de väl..
Hennes huvudvärk släpper, mitt hjärta får tala.
Jag är glad att hon är där! Jag är glad att hon är en del av mitt pussel..
Dags för det som inte kan vänta..