Din tid, min tid, tidens gång..

04:04, 03:58, 04:02...
Slammer, 6 st "klonk" på raken.. Han är punktlig, vårt tidningsbud, när han lämnar 6 tidningar i sex brevlådor, inte alltför långt ifrån min huvudkudde.
Mitt problem är att jag då inte sovit ännu. Inte på riktigt, inte djupt.
Så, det är inte så att jag irriterar mig på att han kommer, tvärtemot, jag känner en viss lättnad över att en ny dag är här, att det finns något att "göra", något som hör dagen till.. Om jag skulle vilja.

"Stäng av hjärnan! Meditera! Du är ju så bra på det.." sa en god vän igår.
Spelar ingen roll! Det är inte huvudet det handlar om, inte alls.
Huvudet är tyst, tomt och lite segt, faktiskt. Nej, det är kroppen som spökar.
Den har under sommaren "lärt" sig att lyssna till ljud, lyssna efter ev orosmoln, något som sker på en annan våning och nu fortsätter den med det av bara farten.
Det är som om cellerna lyssnar, som om varenda fiber i kroppen är vidöppen... Under tiden tickar natten förbi!

Ute i verkligheten tickar tiden förbi.. Skolstart, gymppåsar, läxorna, uteblommorna som börjat vissna, dansklasserna, kören, sista grillkvällen..
Min fars hus töms långsamt och igår, igår sålde jag det!
Det känns som en seg slemklump i halsen, samtidigt som jag vet att jag gjorde rätt - ingen mäklare, inget krafs. Bara en familj, en man som känt min far som barn, en som vet vilka vi är, en som vill bo på platsen, renovera, bygga familj och företag.
Mitt barndomshem skall bli allt jag önskat, familjehus, boende för en familj på permanent basis, upprustat av en kärleksfull hand, få en trädgård igen..

Ändå sitter jag i sängen med tårarna brännande. Mitt medvetande skapar en ursäkt i att jag satt upp en dödsdom för "skogen bakom huset". Den nye ägaren har berättat att han tänker hugga ner den. Han vill ha ljus.. Min far ville ha "skyddet"...
Jag vet att skogen ändå måste avverkas inom något år, den är gammal, sån är tidens gång.
Men ändå räcker det som min ursäkt just nu.
Egentligen är det jag såklart - jag som nog inte riktigt är klar för "tidens tand".
Ändå måste jag vara det för jag är äldst i min familj nu, bara jag kvar, av min barndoms familj.
Telefonnumret från 1967 sägs upp den 15 september - vart ringer jag sen?
Finns det en hotline dit där de är nu?

Nej, jag får klara mig! Jag är ju ålderman, har flera åldermän i min släkt..
Jag har min egen familj att se till - sådan är tidens gång.
Den tar och den ger.. Vill fånga delar av den i en burk.. vill be den skynda långsamt...
Vänta lite.. dröja lite...ändå vill jag nyfiket komma framåt...
Tiden är inte ur led, den är i led!