Snart ett år.

"När natten sveper sin tröstande filt över Dig
får Du äntligen vila.
Tryggt Du sover nu,
vakad av vind,
värmd av sol,
tröstad av måne. Flyg, min far, du är fri!"

"Denna text osar av ömhet.." sa den snälle prästen och lade sitt kloka huvud på sned, sökte i mina ögons djup medan han tummade på dödsannonsen i knät. Han menade allvar insåg jag förvånat och tänkte - ömhet?
Har jag någon sådan kvar för "honom"?

Att leva nära någon som är "sjuk" av sorg, förlorad till en allierad så svår att rubba som alkohol, ja, det tar sin tull. Man undrar ibland vart personen tog vägen?
Man ifrågasätter om man gjort "allt", sagt "allt", varit det bästa man kunnat vara för just denna person och frågorna får aldrig svar.

Ja, jag hade "ömhet" kvar för honom när han förflyttade sig till en andra dimensionen.
Jag närde ett hopp om att han skulle "vakna" till livet igen, här hos oss.
Så blev det nu en gång inte och jag har fallit till ro med det.
Året som rullat har plockat fram en del ljusa minnen.. Minnen från tiden innan allt blev så grått.

Den kunskap han gav mig rent praktiskt. De timmar han spenderade med mig på olika aktiviteter märks och känns nu när jag gör desamma sakerna med min stora dotter.
Då kan jag se honom le, se honom slappna av, se ögonen glänsa.. För detta kan han!
I detta kan han vara närvarande med mig.
"Det är inte lätt att veta hur kärlek skall hanteras om man är uppvuxen med permafrost!"
Nej, far! Det är det inte! Tack för att du i vart fall inte vidarebefodrade den!

Han flög snabbt och enkelt när timmen var inne. Aldrig såg han tillbaka.. Eller?
Min känsla är att han "bara" tog den hiss vi pratat om och aldrig vred på huvudet.
Varför skulle han? Kvar låg nedslitna, för trånga skor, problem både reella och imaginära, nej, att gå var en lisa.

Din årsdag skall jag fira i syden, far. Med ett glas bubbel i handen skall jag skåla för din avresa och sedan skall jag bada i solen med dina barnbarn, känna värmen på min kropp och veta att du unnar oss allt detta goda.
Ett år har gått fort... och ändå inte! Det har kostat, kostat massor men nu finns ljus föröver!
Energierna återvända långsamt, liksom förståelse och framtidsplaner.

Jag ställer inte mitt liv på "hold" längre! Det skulle du inte ha gillat!

"Lev, lev nu! Det här är den enda chans du har! Lev, lev nu... Leende ögon i varje andetag! Så, låt det vila och låt det gå.. Ring inte mig, jag är inte här!"
Vi ses!