Terapeut "skada".

Ett telefonsamtal ledde till funderingar...

Olika jobb, olika yrkesskador! Får man påringningar på en Söndag om man är tandläkare?

Ringer vänner och bekanta då, när värken biter till och ber om hjälp?

Någon som vet?

Jag känner snickare som har det som "policy" att bara hjälpa de allra närmsta annars jobbar de gratis för jämnan.

De som äger en eller annan affär får alltid frågor om "rabatter & gratiserbjudanden".

Måste det vara så och hur har folk mage?

A
tt vara terapeut innebär kunskap om andra människors sinnen, personligheter, psykologi, sociologi samt att man har ett gäng med verktyg för att styra och hantera dessa på sin lyra...

Hur funkar det då att "socialisera"? Att vara "bara vän"?

Var går gränsen mellan att vara vän och att börja behandla en vän som en klient?

Måste man alltid det?

Det var detta delar av samtalet handlade om...

Jag har en mängd kollegor och under dessa "lite hårdare månader" dvs då jag har krisat så har många av dem försvunnit. Detta har "känts" rätt hårt speciellt eftersom det var just de jag förlorat som jag insåg att jag tidigare stod nära, både arbetsmässigt och privat.

Så här i backspegeln tror jag mycket har att göra med ovanstående dvs så länge vi kunde prata om allmänna ting, skratta och busa så funkade det fint.

Men när jag behövde få "prata av mig ibland" ja, då suddades gränserna.. Vad blev jag? Klient eller vän? Hjälpsökande eller en terapeut med egen kris?

Jo, jag vet! Jag har tagit upp det här förrut och det visar precis hur intressant jag tycker att det är, fenomenet att identifiera sig med sitt jobb.

Ju närmre verktyg desto svårare att "tvätta bort från själen" precis som när hobbyn eller passionen blir ens jobb, allt smälter samman.

Jag lovar ta med mig detta till mina egna möten med nära och kära.

Skall bli bättre på att fråga vad de önskar sig och inte ta för givet sådant jag inte vet.

En gammal goding, värd att damma av.

Ha en trevlig kväll! Kram