Längtan efter solen... Jag har liksom vetat att den funnits där under ytan men jag har inte riktigt släppt upp den. Det är som all längtan, man undviker att släppa upp den när man vet att det inte går att göra något åt det.
Nu låg jag där i solen. Första eftermiddagen och trots att det bet i skinnet så klarade jag inte att gå in.
Den "intorkade svampen" som sol längtan blivit till hade plötsligt börjat expandera och nu svalde den all sol den kunde och ändå blev den aldrig full. Mera, mera, mera ville den ha..
En halv dag senare vandrar jag med den märkligt mjuka, ljusa persikan i min hand... Jag ser på den ljusa färgen och i mitt stilla sinne undrar jag om den verkligen är mogen. Har aldrig sett en sådan tidigare nämligen men jag vet att Cypern är känd för sin fina frukt så jag lyfter den emot näsan, drar in doften.
Den doftar sol, massor av sol, den doftar av träd som vajat i vinden, den doftar persika och jag tar ett stort bett - som att äta timmar av solsken och det smakar ljuvligt.
Med den ljuvt smakande persikan i min mun ser jag upp emot hibiskus blommorna, bougainvillean, all prakten i den vattnade trädgården.
De som står på rad hemma på fönsterbänken, växer i trädgården här.. Längtande och suktande efter solen precis som jag!
Runt mig rör sig det turkosblåa havet, jag stänger ögonen innanför glasögonen, låter havet fånga mig, driva mig med...
Solen är det enda synliga på himlen och den fångar milt de kroppsdelar som sticker upp.
Jag äter den i stora kakbitar, lägger in i mina batterier, försöker fylla på.
Svampen äter, äter och äter...
När jag stänger dörren till flygplanet längtar jag redan efter nästa gång.
Känns som det inte får ta lika lång tid igen... Jag har öppnat svampen och den KRÄVER påfyllning.
Nya tankar om längtan, nya reseplaner i huvudet! Gott att resa...
PS! Power puff pinglorna ovan är mina solkyssta darlings! Fina, va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar