Ett tidshål i min vardag.

Min känsligaste sida ställde sig på trappan, nja, nästintill kedjade fast sig på trappan och vägrade gå.  Nog nu!
Själv stod jag gömd bakom dörren, låtsades för femtielfte gången att jag inte var hemma och ändå, ändå visste jag - det skulle inte gå denna gången. 

Okej. Så, valet fanns egentligen inte.
Det går inte att gömma sig för "någon", inte för skattmasen, den olösta konflikten eller för delar av sig själv som man inte vill ta hand om "just då". Favorit i repris.
"Fegis" väser delar av mig "du har tagit någon sorts sjuk time-out från livet. Vart leder detta, om man nu törs fråga?"

Jag vet inte. Jag bryr mig inte.
Jag vet bara att delar av smärtan rinner av, saker faller långsamt in i perspektiv, mitt perspektiv - INTE någon annans.
Tre år av konstant konkurrens, deadlines, presterande, dålig miljö.
Ändå fler år av anpassning till nya saker, problem som bara går runt, runt i samma banor.
Till synes, mycket tid till reflektion men i verkligheten, ett ändlöst springande i rått racet.
Flera gånger har jag sagt till, ja, tom lovat känsligheten att jag skall öppna dörren men likt Alfons har det alltid varit med tillägget "Jag skall bara.."

"Skall bara" tog slut. ICA hade inte mer. Jag hade inte mer. Ville inte mer.
Mest ville.. Om jag skall vara ärlig och det skall jag väl, när jag nu ändå väljer att sätta ord på mina tankar.  Framför mig låg en rad av "måsten", illusoriska sådana med ett hägrande mål, vid målet fanns medaljer, ära, vila, berömmelse. Själv stannade jag upp, mitt på målrakan - varför då? Vad då "måste"?   Skall man springa när man inte längre vet varför? När man inte längre minns? Eller ens känner vad som är viktigt? No way!

Flykt? Sure. Det är möjligt. Absolut.
Själv tror jag inte på den. Livet har skapat mig ett hålrum, gav mig signalen, jag var hemma när känsligheten ringde på och kunde ta emot när den stupade på hallmattan.
För EN GÅNGS SKULL! För en gång skull hörde jag signalen och allt stod/står på hold.
Irriterade rop om "Vad och varför" utifrån, såklart men som Winston Churchill sade: 
Skall man kasta ett ben på varje hund som skäller för att tysta den, ja, då kommer man aldrig framåt."
Ovanligt, vansinnigt skönt att inte bry sig. Bara låta den tysta lilla egna rösten få vara den enda.

Svar väntas från många platser ute i världen. Betygen. Breven. Samtalen. Några är riktigt "sent ute nu"men i "mitt tidshål" finns ingen tid, bara behov.
Igår började det lossna. Mitt pastorala lilla mellanspel, mitt i livet, mitt i tiden är strax över.
Känsligheten har vaknat från sin vila, slickat sina sår, druckit sitt te, lättat sitt hjärta och börjar känna sig mera "redo" igen. 
Gamla problem löses upp, försvinner ut i vasken utan att jag egentligen gjort något. Vips. Borta.
Energi hjulet knarrar, börjar röra sig lite, känns okej.

Tidshålet är över, passerat, jag har lärt något nytt, placerat, möblerat om, dammat av, kastat.
Tacksam för miraklet med "tidshålet". Andra gången i mitt liv.
En gång är ingen gång (eller kan vara det) men andra gången, ja, då vet man att det sker och har det skett så kan det ske igen.

Nu får vi se vart den lilla rösten tar mig.
"Att Be är att tala, att meditera är att lyssna"  säger alltid Doreen Virtue.
Jag behöver lyssna noga i bruset för att höra, höra mig själv.

Live with passion & Blessed Be.