Vad? Hur då? Varför? När då? Vad sa?

"Hur mycket väger månen, mamma? Vad gör man tvål utav? 
Hur många liter vatten finns det i ett hav?  Barnen ställer frågorna om det vi tar för givet men vilken är frågan - där svaret är livet?" 

 Vi är i det "tidevarvet nu", det magiska, det utforskande... Ändå, långt borta från ramar, former och gränser.
Fascinerad följer jag med när hon går på upptåg och utforskar sin värld, när skrattet faller in på "rätt" ställe, när hon ser humor i det lilla.

Medan hon stoppar munnen full med spagetti berättar hon att det nu är RÖD vecka på dagis.
Röd vecka innebär fokus på färgen röd, måla med röd, tala om röd och så berättar hon att alla barnen var tvungna att berätta om något rött.
"Jaha, och vad sa du då?" frågar jag stilla medan jag för mitt inre ser de röda hårbanden på flickan på tröjan, den röda hatten på nallen.. abrupt avbruten av.
"RUMPAN, Rumpan, den kan bli röd!! Det sa jag.." Belåtet småleende och väntandes på mitt skratt, ögonblicklig betalning, jag faller ut i ett välbehövligt asgarv.
"Okej, bra svar. Och de andra barnen tyckte?"
"Att jeg var moro! (rolig).

Livet är enkelt. Inte tillkrånglat. Säger vad man tycker, ser vart det landar och så, färdig med det.
Inga tillkrånglade krusiduller, pang på.
Grannens hund har plåster på magen, ja, jag tror tom att jag berättat det. Livmodern är borttagen.
Medan storasyster ger omsorg till den lilla hunden, funderar fyraåringen med rynkad pannan.
Frågorna haglar. Får man inte fråga, får man inget veta. Bra måtto - tänk om jag vore lika smart.

"Mamma, är Lukes hjärna grön?"
"Öhh, va? Nej, det tror jag inte. Den borde väl vara... grå.. Eller, myelin. Hmm." 
Hon får mig att tänka till. Hur var det nu? Var hinnorna grå? Eller var det bara vid kontakt med syre?
Husets tonåring betraktar mig med misstro, som om hon försöker komma på varför jag ens försöker - så utbrister hon:
"Selma, han har en hjärna stor som en ärta, så dum är han. Alltså, går inte att bestämma färgen på. Okej?"
"Okej! Men varför då?  Vad har han då mer i skallen? Han har ett stort huvud.."
"Jämfört med vad?"
"Vad då?"
"Du kan inte säga att han har ett stort huvud om du inte jämför det med något.."
"Kan visst. Han HAR ett stort huvud."

Jag slutar där! Men jag tror du förstår.
Frågorna är ändlösa, vetgiriga, lurigt ställda och världsbilden kryper mer och mer fram.
Själv är jag just nu upptagen med att ta reda på vart Albert Åberg, nej, sorry, Alfons Åbergs mamma tagit vägen.  Jag vet att författarinnan Gunilla berättade det en gång i en intervju och frågan kommer nu varje kväll - tills jag kan besvara den.

För det är det jag säger - "låt mig ta reda på det!".  Allt oftare säger jag det och svaren är lika fascinerande som frågorna.
Med mitt vetgiriga troll i handen vandrar jag ut i världen.
Vad skall vi upptäcka idag? Vad får jag lära mera om?

Live with passion & Blessed Be!