Så inte guldet blir till sand...

"Berätta som det är.." säger vi ofta till varandra, vi vill höra historien "såsom den är", vi vill höra "sanningen" och vi vill gräva i den åkern efter svar.
Det är gott och väl, att lära av erfarenheterna är en del av människan men två aspekter slår mig när jag tänker och ser på detta, för det första, hur ta erfarenheterna och göra något nytt med?

För det andra, hur ofta får inte du en feedback som du inte väntat dig när du talar med andra?
Kanske tom en feedback som du inte ens "känner igen", kan relatera till eller som bär en annan "vibb" än det du sände ut eller tror du sände ut.

En äldre man köpte sin första rakapparat på 80-talet, innan det hade han bara rakat sig själv med hyvel och rakskum och var mycket nöjd med det.
Men då, på 80-talet ville hans fru att han skulle "kliva in i tiden", bli en modern man och moderna män hade rakapparat. Han gick i många butiker, läste nogsamt alla instruktioner, alla artiklar i olika tidningar, tillika alla jämförelser om prestanda och så slog han till på en Braun.
Bästa rakapparaten i staden.

Genom åren har det blivit några rakapparater men mannen har aldrig tvivlat, han har ju gjort sin undersökning grundligt och VET att det är Braun som är grejen.
Sålunda har hans liv bestått av en rad med Braun maskiner, med undantag för en Philips som besökte hemmet en julhelg då hans barn, ovetande om vad som är bäst, hade tagit helt fel.
Den, den där Philipsen, den blev inte långvarig, första mellandagen byttes den ut emot den bättre Braun maskinen.. Han fick lägga lite emellan men det är det ju värt för det bästa.

Nu har tiderna blivit sådana att mannen inte längre känner igen sig, Braun maskinerna har en massa finesser, knappar att trycka på, huvuden att byta, skägg trimmer för olika längder och gud vete allt.
Hans maskin är inte längre "hans maskin" och allt han känner är förvirring.
När jag föreslog att han kanske skulle gå tillbaka till att raka sig med hyvel och skum, många män gör ju det idag för bättre, snällare rakning. Ja, då lyste han upp, bästa idén i mannaminne...
Fullt i klass med en Braun.

Ler du nu?  Förstår du vart jag vill?
Historien är delvis påhittad, det var inte en rakapparat men det skulle kunna ha varit...
Känslan är dock sann, den känslan den ger ut och vi är alla där, ofta, när vi gräver i vår inre åker.
I åkern finns vår "sanning", ja, men en sanning som tillhör DÅTIDEN, det du var en gång och den energin kommer alltid och för alltid att attrahera mer av det som är.

Precis som en Braun, med vilja, passion och igenkännandets glädje ALLTID kommer att leda till en annan Braun, like attracts like. Vanedjuret inom oss sitter inte bara i personan utan även i energin.
Einstein sa det bäst, tycker jag:
"We can not solve our problems with the same thinking we used when we created them!"
Han skulle lika gärna kunnat sagt energi/vibration ty tanken är ju en vibration.

Hämta gärna guldklimparna i din åker men ta dem sedan med till en annan plats, fundera på hur du kan göra guldet till en smycke att bära istället för att stoppa klumpen i fickan och låta den vara som den alltid varit. Förr eller senare bränner den då hål i fickan.. lost forever.
Livet rör sig, dynamiskt och förr eller senare ändrar det förutsättningarna åt dig så varför inte förekomma och ändra energi efter din egen känsla istället?

När du berättar din historia, liten eller stor, från länge sedan eller från något som hände igår, så vill alltid den som lyssnar "höra hur det var" och du berättar villigt.
Kommentarerna, feedbacken, kommer sedan och inte sällan handlar det om saker du inte ens tänk på, inte sett, inte reflekterat över och ändå har du ju berättat din sanning. Den sanning som den andra parten påstod att den absolut ville höra.

Ja,ja,ja säger du nu och suckar.  Detta vet ju alla. Den lyssnande parten ser det från sin vinkel, från sin erfarenhet, från sin värld och därför ser den inte helt "min frekvens", min energi.
Riktigt,korrekt så men vad gör du med det?

Vissa gånger blir du förvånad, såsom mannen ovan, när jag föreslog att gå tillbaka till hyvel trots att jag såg att det var att gå ändå längre tillbaka i energierna MEN det var ändå det jag ville skapa, förändring.  Han var inte öppen nog att pröva en enklare, gammal maskin, alltså blev jag tvungen att hitta något han inte var "negativt inställd till".
Bättre en liten energiförändring än ingen alls.  Är du villig att ta en sådan boll?

Andra gånger känner du dig inte sedd, känner att den andra egentligen inte hörde, förstod eller gjorde sin egen soppa av det du sa så till den grad att du inte ens kände samma "smaker" längre.
Här väljer vi ofta att kliva undan, berätta historien igen för någon "säker", någon vi vet ser oss såsom vi vill bli sedda... Men vad med sanningen?
Personen som lyssnade uppmanade ju dig att berätta "hur det var" och ändå blev det såhär.

Våra övertygelser, vår tro är många gånger bara tankar vi tänkt så många gånger att de blivit en sanning och så plötsligt, när någon annan ser på dem, poof, blir de till något helt annat.
Min fråga till dig blir då, hur ofta är det behov för att "berätta vår sanning" när vi blir uppmanade att göra det?  Speciellt med tanke på Einsteins citat ovan.

Tankarna runt denna blogg har föds ur det faktum att jag under en längre period känt att jag har "fickan full med guldklimpar", alla återfunna då jag harvat i min åker.
MEN då jag visat dem för andra påpekar de ofta att "tja, de är fina men du är ju ingen smyckesmed så vad skall du med dem till?"
När jag då kontrat med att "jag kanske tänker bli smyckesmed när jag blir stor" då ler de och berättar att jag inte har utbildningen, inte har bänken, inte har verktygen, inte har kontakterna och de ser sig runt i min fysiska verklighet och sist men inte minst undrar de, om jag har fantasin att skapa smycken?

Valet ligger då hos mig.
Skall jag se mig om, fokusera på allt jag inte har och det enda jag vet att jag kan dvs gå tillbaka till åkern och leta efter flera guldklimpar? (trots att jag vet den är relativt tom)
Eller skall jag börja leta efter de minsta små kornen av energiförändring inom mig själv, uppskatta dessa, lyssna till min inre becon, ställa kompassen efter den och börja knata?

För mig är det inte ens en diskussionsfråga längre efter ovanstående inventering (och den jag gjort i huvudet innan detta)..
I veckan har jag praktiserat detta i sin enklaste form och "svaren" eller snarare, reaktionen, kom på en gång så det behöver inte ens ta tid.. Det älskar fröken bråttom inom mig.
Men DET, det skall jag berätta om en annan gång.

Ge dig ut, byt ut din "Braun" emot ett märke du aldrig sett förr. ;-)
Live a little, vill du kan du ju alltid "spela det säkert" och få ett kvitto att byta med.
Vad du än gör, LIVE WITH PASSION & BLESSED BE!
Namaste!