Miss Killer

Det är lunchtid, jag lagar mat, lyssnar med ett halvt öra på en podcast, med det andra örat följer jag husets ljud...
Hunden som snarkar stilla på hallmattan, regnet som dansar på fönsterbläcket och slår emot rutan. Den lilla dottern som leker i vardagsrummet, som springer till badrummet, som badar dockor, springer tillbaka.

 Jodå, allt det där är helt normalt hos oss när det pågår lek. 
På övervåningen hör jag äldsta dotterns TV, allt är som det skall vid denna tiden på dygnet.

Maten är färdig.
Jag dukar snabbt, ropar in tjejerna, hämtar det sista av maten men när jag återvänder till rummet känner jag att något ligger i luften.
Min minsta prinsessa sitter med huvudet lite böjt, ögonen är naglade till tallriken, en rynka mellan ögonen, munnen är sammanpressad. Detta tillhör inte vanligheterna...

Jag sätter mig ner, skickar runt maten, väntar tålmodigt. Jag vet att det kommer och precis då säger hon:
"Mamma, jag vill inte berätta hela sanningen för dig..." Ny tystnad.
Jag tänker lite, så svarar jag:
"Nej, okej. Men det har inte skett något.. Har det? Och du vet ju hur det är, om jag inte vet kan jag inte hjälpa dig. Och jag antar du behöver hjälp, eller? 
Hon tuggar frenetiskt på underläppen, jag ser hjärnan på högvarv. Vad är detta?

Viskningen är som en rörelse i trädens löv, knappt hörbart i vinden:
"Du liker ikke når jeg dreper dyr..."
Jag drar efter andan, nej, riktigt. Det gör jag inte. I vårt hus tar vi ut djuren i ett glas, öppnar ett fönster eller hittar på något annat. Men, men, jag är ingen fanatiker. Varje regel har ett undantag.
"Okej, sötnos, vad har skett? Vad har du mött på?"

Hennes söta, blåa ögon blir jättestora, hon slappar av, händerna börjar måtta och jag drar på smilbanden.. Har du hört om "storfiskaren"?
Min lilla dotter påminner om honom.
"Den hade flera små ben... Den var STOR, ja, den hade en jätte STOR rumpa!" 
I mitt huvud springer tankarna vilda om varandra... Spindel? Skalbagge? Snigel?
Nej, hon vet vad allt det där heter, hon kan identifiera dem.

Försiktigt nu, försiktigt..
"Okej, hjärtat, en stor insekt med stor rumpa och du "drepte den"... Vart gjorde du det?"
"Där"  hon pekar på golvet bredvid dockskåpet och jag vänder mig om.
Längs parkettgolvet, ett gigantiskt blodspår, det synts att något dragits över golvet och sen försvunnit.  Mitt hjärta nästan stannar! Vad har hon lyckats finna? Vad är dött? Vem lämnar så mycket blod?

Jag reser mig, går fram till blodspåret, lyfter på kartongen med Jenga Bitar och aha, jag har mordvapnet. Hela undersidan av kartongen är nerblodad.
För dig som inte vet vad Jenga är så kan jag tala om att hela kartongen är ca 45 cm hög, och innehåller massor av träbitar som man kan göra figurer med. Den är TUNG!
Men fortfarande, jag har ingen död insekt.
Så jag vänder mig mot bordet och igen, försöker jag..

"Okej, sötnos. VART är insekten?"
Hon ser ner i tallriken igen och jag är rädd att hon skall komma av sig men istället säger hon:
"Jag tog upp den med kökshandduken och den ligger i handfatet nu!"
Jag kan inte påstå att jag sprang men jag joggade till badrummet och med skälvande händer lyfte jag på handduken som låg där, helt våt, sammantryckt helt nere i avloppet.

Mitt i handduken ligger, utan tvekan, den STÖRSTA fästing jag någonsin sett. 
En av de sk mamma fästingarna, alltså, de tjocka, stora, de som är smockfulla med blod och ungar och som helt säkert kommit in med hunden.
Denna fästingen är dock delad i två. Hela bakkroppen är knäckt som en öppen oliv eller plommon...
Dottern har gjort ett gediget jobb!

Spänningslösningen drabbar mig på en sekund...
Jag tokskrattar medan jag tar mig in i köket, finner universalsprayen, kökspapper och så ger jag mig ut i vardagsrummet för att städa bort blodet.
Dottern ser förvånat på mig, hon funderar lite, men jag fångar henne på stolen. Jag skrattar fortfarande.
"Det är en fästing, din lille killer! Du har totalmosat en fästing! DET är inget att vara orolig för!"
"En fästing? (flått på norska). Den fule var en flått?"
Japp, söta, den fulingen var en flått...
Den lilla kroppen slappnar av, tills hon kommer på sanningen - BLOD.
"Mamma, blod? Är det farligt?"
"Ja, jo, det är det. Men har du det på dig? Har du det på fingrarna? Slickat på det?" 

Hon ser irriterat på mig.. "Nej, jag är INGEN baby!"
Så, gick det till när vi fick vår egen killer och personliga säkerhetsvakt i huset.
Och jag lärde mig ett och annat om att saker är som jag tror mig höra... 
Alla sinnen är med och ändå, jag hörde det jag trodde jag hörde.
Vad uppfattar du med dina sinnen?
Vad vet du? Vad tror du? 

En fantastisk historia till att samla i min minnes garderob.
Live with passion & Blessed Be! 
Namaste!    

'