Ännu ett memoriam

På en av de tryggaste, varmaste platser jag vet, omgiven av goda vänner, full av inspiration och kärlek får jag beskedet att min moster har valt att gå över till den andra sidan.

Hon har valt sin Continuation Day, låtit själen lyfta och sväva fritt igen.
Under en stund brottas jag med overkligheten och så inser jag, den som skall resa vet alltid att räkna ut det perfekt.
Det perfekta är utifrån den egna personen, inte utifrån vad någon annan tror anser eller vill, utan helt perfekt enbart från den egna synvinkeln.

Jag lyfter min telefon för att ringa, slår landsnummer Sverige och upp, först i högen, kommer hennes nummer... Ett telefonnummer jag kan utantill, har alltid kunnat utantill, samma hus, samma telefonnummer, samma röst. Ett hus som nu gapar tom, en telefon som ändlöst kan ringa men ingen som kan svara.

"Jag antar att det måste vara så" viskar min morbror med en knapp hörbar stämma.
Plötsligt har döden liksom kommit ikapp honom också, ett långt och fullt liv är till ända och jag får leda honom varligt vid handen in i tacksamheten.
Att få vara hemma helt till slutet, att ha en kropp som knirrar och knarrar, som värker lite här och var men som i grunden fått vara frisk helt till sista fasen. Att få vara omgiven av sina intressen, sina blommor, sina saker och att då relativt stilla få släppa taget - det är en nåd.

Min familj är ingen kärnfamilj, inga extremt tighta band men just denna moster har ändå, som äldst i sin syskonskara, som min mammas stora syster. alltid fått agera navet i hjulet. Cirkelns mitt.
Vad sker nu?
Att min mor mötte henne i grinden eller tom ledde henne vid handen över den osynligaste av alla gränser det tar jag för självklart.
Min vinkande hand, min mun formar såsom alltid "Happy trails!" and so it is! I love you both.

Vårt sista samtal är det jag kommer att minnas tydligast, det jag alltid kommer att bära med mig, ty det var annorlunda, det var så bra, det var så nära. Du delade ett glädjeämne med mig, min vinst, du var genuint glad för min skull, älskade moster, du gratulerade, du frågade, du lyssnade.
Du uttryckte din längtan efter mina barn, du skrattade åt deras upptåg, vi delade, milen skilde oss åt men hjärtana var nära.  Just där, just då.

Mitt barndoms Dalarna förändrades ett steg till idag, oundvikligt och i mitt sinne blickar jag mot nord - kommer stormen nu? Den väntade...
Jag vet det måste ske, jag vet det kommer men först skall jag ta mig tid att minnas, tid att tacka för den tid som getts.

Tack finaste moster! Tack för upplevelser, tack för år och upptåg!
Tack för att du delade att du druckit kaffe på min fäbodstugas veranda.
Det känns gott att veta att du finner vägen dit!
Tack för alla goda bullar, alla sockor, alla tröjor, allt bara du gjorde bäst!
Vi kommer att sakna det!


Vänd dig om, se dig runt.
Släppt det som inte är viktigt, sluta gräv och fokusera på det som är..
DET är allt du har, NUET.
Live with passion & as always, blessed you are!