"När livet är sådant, då känns det som om att vada runt i lera, lera upp till knäna, tjockflytande och ogenomträngligt. Det är då man sjunker, får det in i munnen, in i näsan, öron, ögon... Vet du.. Jag hade en dröm.." Jag ser på henne, värderar och hon nickar uppmuntrande.
"Min pappa jobbade med vatten och avlopp när jag var liten så jag har sett riktigt stora avloppsbrunnar, hur de ser ut inuti.
Jag drömde jag var i en sådan. Såg saker flyta omkring mig, allt som folk spolar ner i toaletten, avföring, urin, bindor, blöjor, tops, allt möjligt och mitt i denna bruna geggan sjönk jag.
Till slut stod jag med fötterna på brunnens botten. Med denna kontakten med marken kom insikten - jag kan i vart fall inte sjunka djupare än såhär.
Då, där och då, lyste stegpinnarna till brunnen upp. Du vet en sån där stege som är fast murad på brunnens insida, stegpinnarna blev neongröna, självlysande.
Jag simmade fram till dem, tvingade ena foten upp på första pinnen, det är svårt i vatten, ännu svårare i lera. Så en till fot.. DÅ vaknar jag."
"Medveten om att vinden hade vänt?" Hon log emot mig, de glänste till i ögonen.
"Ja, faktiskt. Medveten om att vinden hade vänt. Men det var många, många steg upp dit, dit där skitvattnet inte längre nådde mig. Men klyschan - varje resa börjar med ett litet steg - den är i vart fall sann."
"Var det sålunda Hekates lykta för dig?"
"Nej och ja. Ja, för att det var en hint om vändpunkten och det är precis så jag ser på Hekates lykta. Det är ingen strålkastare. För mig är Hekates lykta det jag bara anar, det jag känner intuitivt och det jag agerar på i stunden. En sorts uppkoppling men denna uppkoppling är alltid kopplat till action, annars försvinner effekten."
"Mmmm" hon såg otroligt fundersam ut innan hon tog till orda igen " för mig var det mer som de ljusen i golvet, som du ser på flygplan du vet. En fot framför den andra, i mörkret och alltid, alltid doftade det av rosor!"
Det kändes som en kall vind drog igenom rummet, jag reagerade med igenkännande. Vart hade jag hört det förr?
"Doften av rosor? Jag känner igen det, det är något välbekant med den där "doften av rosor".
Flera andliga personer som jag läst om har upplevt det i olika situationer då mirakler inträffat för just dem. Rosor för mig är en blomma kopplat till jordstjärnan, alltså din egen koppling till moder jord och den energi du kan få från henne, ett steg djupare än rotchakrat." En stilla tår letade sig ned för hennes kind, ändå verkade det som om hon inte kunde känna den alls.
"Det skedde alltid när det var som svårast" viskade hon, rättade till håret igen, lekte med slingan "alltid när jag var på väg att ge upp. Sista gången de tog in mig, sista chansen på alla möjliga plan, ja, den gången vaknade jag med solen i ansiktet... Jag kunde inte ens se vem det var som pysslade om mig, hon såg bara ut som en ljusängel, en siluett emot solen och doften av rosor fyllde hela rummet.
Det första jag frågade var "vilken parfym har du? Det doftar så vidunderligt". Hon svarade att parfym vad förbjudet på avdelningen, så hon hade ingen!
Jag bara skrattade, jag trodde henne inte. Så var det sedan i varje avgörande.. När jag tänkte ge upp, när jag hittade min lägenhet, när jag sökte jobbet jag inte vågade och ja, jag skulle kunna fortsätta i evighet."
Vi försjönk en stund i våra egna tankar och minnen...
Jag kände mig närmare några av pusselbitarna runt själens mörka än jag någonsin hade varit tidigare. Det hjälper att ha en god partner och bollplank när man skall bena ut i dylika bitar...
"Så vi är eniga om att Hekate är en månande och som sådan sprider hon ett mjukt månljus, ett knappt ledljus, ett ljus som ger dig möjlighet att se men också att välja... "
"Ja, skall hon vara din ängel måste du lära att tänka, tala och handla utan att kämpa emot det mörkret som har taget om dig. Hekate är mörkret, ett med det och du måste sluta förklara, vända och vrida på saker. Du behöver helt enkelt acceptera din mörkersida såsom en del av dig. För det är precis det den är.."
Jag lät hennes mening hänga där, liksom segla i luften och framför mig såg jag månens mjuka ljus, romantiskt skimrande och ändå silverfärgat och genomträngande.
"Meningen kan inte vara att bli "kemiskt rensad" från allt, som en vittvätt på 90 grader..." Hon funderade högt igen och jag nickade till svar.
"Vet du... Förr i tiden gav man ofta det man hade kvar på tallriken efter en måltid till Hekate. Hon som kan se skönhet även i det som är "ödelagt", förstört och rotat runt med... Till henne dög de sista smulorna på tallriken lika bra, gott som de först. De andra gudarna "ville bara ha" det fina, det speciella men inte Hekate. Hon gör samma sak med smulorna från din tallrik som hon gör med ditt inre, hittar skönheten i allt, även det som ingen annan vill ha!".
"Okej... Så nu har vi kommit hit. Vi har synat Hekates fyra attribut, vi har kollat lite på källaren ur olika vinklar och vrår.
Vi har nedstigit förbi våra känslor, ner till den så kallade existentiella tomheten, vi har bestämt oss för att acceptera oss själva såsom vi är och nu då?
Bardo?"
Jag hickade till och satte vattnet i halsen.
"Bardo? Som i "Den tibetanska dödsboken"? Tiden mellan det gamla livet och återfödelsen?"
"Yes, en plats så god som någon att knyta igen den här säcken.. Där är ju jag, just här, just nu...
Så, härifrån kan du få resa med mig, kära syster. Vad tänker du om Bardo?"
På återhörande.. To be continued.
Live with passion and as always, Blessed you are.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar