"Piskan, ja... Vilken förfärlig symbol! Den är en anledning till att Hekate fått sitt dåliga rykte, man trodde att hon skulle plåga andra, späka dem, vilja dem illa och göra dem illa.." Jag såg bilden i mitt inre, tydligt som dagen.Hon log ett blekare leende än tidigare och så nästan viskade hon:
" Som om det skulle vara nödvändigt. Att någon annan piskar oss liksom.
Vi är ju så urbota bra på det själva, piska, slå, trasa sönder, förlöjliga, förminska, att ta andras åsikter för god fisk och allt den här skiten äter vi och sväljer utan att ens ifrågasätta en sekund."
"Ja, precis och när slår vi mest på oss själva då? Vad anser du?"
"Jag vet inte så mycket om andras anledningar, faktum är att jag skiter rätt högaktningsfullt i det.
Alla har sin resa. Men jag slog mest på mig själv under själens mörka natt...
När jag, mörkret till trots, faktiskt såg saker i min källare, DÅ, då började piskan vina på allvar."
"Du satte på dig glasögonen och såg klarare på situationen?"
Ett hickande, ett kvävt skratt sköljer genom rummet, hennes ögon tåras men hon håller blicken.
Vi skall vidare i resan...
"Glasögonen? Nej, som alla andra jävla hel och halvdårar så satte jag allt under en lupp.
Jag lusläste, jag såg så jävla långt in i naveln på allt att jag förlorade översikt och helhetsperspektivet. Domarklubban och piskan ven helt besinningslöst.
Varenda grej jag gjort, varenda handling, varenda år, varenda beslut - allt var fel, så gruvligt fel och nu skulle jag betala.
Jag kände mig och såg ut som en bankad biff på bordet hos kocken, och då hade valsen knappt ens spelat upp..."
"Klassiska tecken på "en mörk natt utan stjärnor" jag suckar tungt.
"Ja, och ett tecken på över psykologiserandet... om du frågar mig!" Hon fnös irriterat, reste sig från stolen och fick fram till fönstret.
Utan att vända sig om, utan att vänta in mig, ställer hon motfrågan rakt ut i rummet:
"Vad säger din psykologi bibel om Hekates piska då?"
"Helt ärligt har jag ingen psykologi bibel, jag blandar och ger men vad jag känner till så är det bara två psykologer som talar om Hekate. Thomas Moore och James Hillman, båda rätt oortodoxa.
Är inte du mera intresserad av vad jag själv anser?"
"Vad anser du då? Om piskan? Vad sa den till dig? För du måste också ha varit där, i källaren, och antagligen mer än en gång eftersom du känner nyckeln så jäkla väl. Förresten, så satans otrevlig jag är då.." Hon vände sig från fönstret, släntrade tillbaka till sin stol, fann min blick och jag rodnade nästan. Att en blick kan innehålla så mycket kärlek, så mycket ömhet.
"När jag är i källaren känner jag mig också rent fysiskt slagen... Ordet på svenska heter "hudflängd", huden dras upp i stora rispor, hänger i strängar och vad gör det? Jo, piskan.
Den gången snackade min vän och mentor om det engelska ordet "mortification", som betyder förödmjukelse, kränkning, kuvning."
"Men betyder inte mortus eller något sådant, att dö? På latin?" Hennes ögon har ett "katjing ögonblick", jag kan se det och skyndar mig att svara.
" Jodå, mortis betyder död på latin. Och det var precis där jag hamnade, att bli "mortified" innebär att något inom dig dör, på gott eller på ont, medvetet eller omedvetet. I den här processen kan du känna dig precis lika modlös, hudflängd, slagen och trampad på.."
"Som om du blivit piskad!" Hon fyllde i min mening, i en utandning.
"Precis, precis som om du blivit piskad! Men till saken hör, du kan ju inte förnyas i själens mörka natt om du inte släpper taget och ju mer du håller fast i det gamla, desto värre blir tortyren."
"Jamen, varför finns det då vissa som håller på med detta hela livet?"
"Om jag får ställa en motfråga först... Varför gör inte du det?"
Nu blev det stilla, helt stilla, hennes blick letade i minnets bank och så viskade hon:
"Jag hittade så mycket skit att jag helt enkelt inte hade dagar i veckan att fixa det med. Fast mitt ibland skit och bråte hittade jag också guldkorn, sånt jag ville spara, sånt som var jag.
Vändpunkten kom, när någon, mitt i städandet, sa att allt faktiskt var okej. Att jag hade blivit den jag var ämnade att bli, att nuet är det enda jag har och att JAG faktiskt är den som kan välja.
Jag kan inte påstå att jag vände på en femöring, men shit, så mycket enklare livet kändes efter det.
Och vissa saker, det som man inte kan ändå inte kan ändra på... Kan man inte bara förlåta det då?
Eller i vart fall förlåta sig själv? Eller allra minst - se det som en erfarenhet?
Du vet, en av de där fina sakerna, som får lov att stå kvar, i mörkret, i källaren, trots att det en gång varit upp i ljuset och blivit beskådat..."
"Jag tror du har helt rätt i allt du säger. Abrahams hävdar alltid att fokus bara kan och skall ligga på nuet. Att fokusera på dåtiden skapar bara skälvningar i nutiden, det kan inte skapa om något.
Kan man inte förlåta, finns möjligheten till acceptans men acceptansen för det som var innebär ibland att man måste stänga dörren utan att ha fått en förklaring.
Det går att göra.. Men också det kräver mod, mod att gå vidare!"
"Mod att tåla, mod att acceptera det man inte längre kan förändra."
"Precis. Skall vi gå till dolken då? Innan vi syr ihop säcken?
"Japp, dolken är fan så mycket roligare än piskan och den har jag haft mycket nytta av..
Tänk, inte ens det förvånade mig. Jag är av samma åsikt, nämligen.
På återseende... To be continued...
Live with passion & Blessed you are!
Namaste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar