"Alla krigare måste ha en dolk. Andra typer av vapen är för uppenbara och kan lätt tas ifrån en. Ta en AK4, till exempel, eller ett gevär, en sådan kan slås ur dina händer med en smäll. Om din motståndare är starkare än dig, förståss men dolken, dolken kan vila nära din kropp. Så nära att du kan känna det kalla stålet, allt du behöver göra då är vänta. Ögonblicket uppenbarar sig alltid och då, poff, slår du till.
Alla på gatan har dolk, eller kniv, eller stilett eller något annat vasst.. Litet.."
Hon glödde nästan, kinderna blossade, läpparna blodfylldes, hon bet sig gång på gång i överläppen, liksom sög den in och händerna smekte det fiktiva dolkskaftet.
Så brast hon i skratt...Det klingande mellan väggarna och bubblade upp ur hennes mage, nästan som om källan vore oändlig och jag drogs med.
"Drama drottning, där!" lyckades jag slutligen hicka fram medan vi båda torkade tårarna.
"Jag fattar ändå vad du menar. Du menar att en andlig krigare, mitt i sin mörka natt, mitt i källaren, inte skall stå naken, passiv inför sina utmaningar. Istället bör man ha sin dolk, som en påminnelse om att vara klar till kamp, klar att ta sig an utmaningarna, hals över huvud. Ty de kommer ju på det viset... Lite hals över huvud, där inne, i mörkret, i källaren, i den mörkaste av alla mörka nätter."
"Ja, fast vissa skulle behöva den till att klippa huvudet av egot istället..."
"Hur tänkte du nu?" Jag böjde mig ner och låtsas knöt min sko, bara för att dölja min förvåning men hon genomskådade genast min manöver.
"Jasså, du trodde inte jag hade tänkt på det... Jodå, många tror att de reser, tror att de är i källaren men egentligen har de bara gått in i minnenas garderob. Den säkra, den trygga, den som har både ljus och handtag och detta besök liknar mera på ett besök på ett fint hotell än en våldsam krasch ner i själens mörka natt. Ego och viljan är ute och går här. Inte själen, och helt säkert, ingen inre storhet."
"Förlåt min vän, såklart hade du tänkt på det. Det borde jag ha fattat. Du är ju en observatör och en människokännare av stora mått."
"Pyttpytt, håll dina komplimanger för dig själv, du. Oftast fattar jag inte ett jävla skit av vad människor över lag håller på med, och lite bryr jag mig. Min egen verklighet har så många speglar, kanter, vändningar och vridningar att jag har faktiskt inte tid, lust eller energi att bry mig om någon annans skit. Ja, jo, korta stunder då, när de korsar min väg, eller lägger sig där och låtsas.. DÅ ger jag dem några av mina dyrbara sekunder. Sen kommer jag på mig själv och då, tillbaka till fokus."
Jag drog ett djupt andetag, tog mig tid att känna luftens resa genom bröstkorgen, en medveten paus, en fokusering... Vi var djupt inne nu, djupt inne i Hekate land, hennes andedräkt kändes tydligt i min nacke och håren på ryggen reste sig i välbekant vördnad.
"Vad du säger är, och vad jag i grunden är jäkligt enig med, är att man under mörkernatten, med dolken, faktiskt karvar fram delar av sig själv som inte är "fullt så presentabla" eller rent av, ofina.
I vart fall om man skall bedöma dem utifrån samhällets mall..."
"DET är precis vad jag säger det! Skillnaden mellan garderobens välinredda inre och källaren är att i den senare är det inte tid för tickeltackel, stilla tårar, grin och gnäll. Prövar du på det, då är du på fel ställe och du är rökt innan grisen ens hinner blinka.
I källaren finns lite barmhärtighet att få, du behöver vara klarvaken, redo, på tårna mest hela tiden och faktiskt ta en del jävligt tuffa beslut om dig själv, vart du varit, vart du skall och vad du vill.
Vad hittade du hos dig själv till exempel?"
Hennes huvud gled på sned, blicken lekte kurragömma med min och jag brast i skratt igen, ett lättare skratt denna gången, mer för min skull. Skall man på banan så skall man tänkte jag stilla och min röst bar inte riktigt när jag igen tog till orda:
"Jag fann min egen hårdhet, min handfasthet, mina egna resurser. Helt från det att jag var barn har jag burit och utforskat "känslighets stämpeln", för känslig, över känslig, känslig för andra dimensioner, och gud vete allt. Så plötsligt insåg jag att gällande vissa ämnen så hade jag en sådan bestämd uppfattning, en sådan vetskap, att den den som sparkar på mig just där, ja, den bryter foten.
På mig? Inte en skråma... Den typen av hårdhet skrämde mig, länge men nu har jag insett att den är bra att ha.
Om den syns? Knappast. Inte till vardagslag. Men det gör inte att jag vårdar den mindre. En gång sedd, alltid sedd"
"Det är det jag diggar hos dig" hennes blick föll till mattans kant, så rätade hon på sig, fångade min blick och fortsatte "Alltså, jag diggar att du "ser allt", "känner allt" men det är liksom med klara regler, klara överenskommelser, noll tolerans för "andligt jidder". DET är du, DET är det du skall med din tid och ditt liv."
"Hur var det nu du sa.. Håll komplimangerna för dig själv, du. Men först, TACK, tack för att du ser hela mig. Många tror nog att jag är svag efter åren i källaren, speciellt de som möter mjukare sidor. Men du... Vad fann du?"
"Jo, jo, du är ju jävlar i mig lika svag som armeringsjärn, din stolle, men okej, du sa det är andras åsikter. Det får stå för dem... Vad jag fann? Det jag minst anade, såklart, jag fann ödmjukheten.
En sargad, hård, luggsliten kärring som jag fann ödmjukheten längst inne i källaren. I den innersta vrån.. Först trodde jag inte det vad sant, vad faaan skall jag med dig till liksom?
Men så, tja, väl uppe i famnen är den som en hundvalp, den väcker nåt i hjärtat liksom. Live and let live, är det inte så det heter?"
"Det är så det heter. Din ödmjukhet skiner faktiskt ofta igenom, på fler sätt än du anar.
Vet du att just han, psykologen Thomas Moore, han hade en dolk på sitt skrivbord i många år.
En dolk från Tibet. Den hade tre huvuden, tre huvuden av tre demoner som symboliserade de tre sidorna av dolken nämligen barmhärtighet, ärbarhet och tålmodighet.
Det låter inte som mörka krafter men både du och jag vet att de utmanar i själens långa natt.."
"Shit, ja, jag avskyr "ärbarhet" och tålamod seglar inte långt efter. Men du...
Du tänker väl inte lämna mig ensam med lampan.. Tänker du? I all din hårdhet menar jag?"
Hon flinade brett och viftade inviterande med handen.
"Tja, om du tar din ödmjukhet och ber snällt så skall jag se vad jag kan vispa ihop.."
"VAR SÅ SNILLLLLLLLLL, PLEAAASSEEE..." Knäppta händer framför mitt ansikte, så bröt vi ihop igen, dånande skrattsalvor genom rummen.
Hekate... Come out and play!
Fortsättning följer... To be continued...
Live with passion & as always, Blessed you are!
Namaste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar