"Jo, fast jag tänkte väl inte gå helt så långt då. Självmord har jag redan provat och det ledde liksom ingenstans..." Hon log, som om hon skämtade men orden låg tunga som brandrök i rummet.
Så tog den praktiska, jordnära delen av henne över och hon såg frågande på mig.
"SÅ, Bardo är stadiet mellan det gamla livet och återfödelsen.. Eller hur?
Jag nickade bekräftande och hon fortsatte:
"Måste då Bardo innehålla bara saker/handlingar/tankar som är fokuserade på nystarten? För jag känner det inte så, jag känner mig inte klar, jag... hmmm, vet inte riktigt ännu."
"Nej, jag tror absolut inte det måste vara så. För mig är Bardo, fortsatt tvätt, sista sköljningen liksom. Här städar man ut en massa gamla saker, kastar, inser mest vad man inte vill och ur det föds någon sorts känsla av "vad man kanske vill"..." Jag letade bland impulserna i huvudet och fortsatte.
"Upplyst tomhet.." sa jag och smakade på ordet. "Jag tror det står det någonstans, att Bardo är ett tillstånd där man mediterat och mediterat och mediterat och så till slut, står själen där ganska naken, har koll på många delar men det är också relativt tomt. Man vet vart man kommer ifrån men inte nödvändigtvis vart man skall. Om jag minns rätt så sex olika typer av "mellanstadier" nämnda i den Indiska Buddismen men jag måste läsa på de i sånt fall".
Hennes hand rörde min, en mjuk smekningen, en lika försiktigt huvudskakning.
"Jösss, vad du kan. Men du, jag tror inte det är nödvändigt alltså, detta med att läsa på.
Jag håller helt med om upplyst tomhet, om att kasta och avsluta och faktiskt om att skölja. Men nu är det så tomt att det ekar överallt, jag har inte mer att tvätta. Hela min värld är annorlunda, från sättet jag reagerar på, till vilka jag umgås med, till vad jag tycker.. Och nu då?"
 | |
| Favorit artist - besök på Alexgrey.com. |
"En ordentlig, lång Hekate tid... Och nu vet du vad du vill, du vet vad du inte vill och vet du, när jag jag hör dig prata hör jag att delar av vägen redan ligger klar...Men vad vill du?
Njuta tomheten en stund till? Eller.. Vart ligger ditt hjärtats önskan?"
Hon flög upp ur sin stol, jag reste mig instinktivt och i nästa sekund föll hon i mina armar. Det knakade i min bröstrygg när hon nästintill krossade mig mellan sina starka armar.
"Njuta tomheten..? Du är skönt galen, annorlunda. Ingen har gett mig det svaret, ingen. DET kan jag lova dig.
Ja, delvis, ja, jag vill fylla långsamt. Jag vill ta varje steg på den nya resan, njuta av att gå till butiken utan att någon tittar på mig, lära mig laga mat, gå på jobbet, fixa tänderna.. En sak i taget liksom."
"Och det räcker inte för att?" Jag strök hennes hår, en känsla inom mig att det liksom underlättade det fortsätta samtalet.
"Ja, du... Det räcker inte för att.. världen vill inte att det skall räcka. Man skall veta vad man vill, man skall svettas, kämpa, ha målbilder, slutdatum, vara som soldater på slagfältet, alltid, alltid fokusera FRAMÅT" Hon gled ur mina armar, inte längre stark utan mer som en våt filt, en urvriden trasa och tårarna letade sig åter fram.
"Men allt det jag har nu, hela resan hit, den har liksom kommit bit för bit, steg för steg såsom jag sa tidigare. Stigen har lysts upp som lamporna i golvet på flygplanet vid kraschen, jag har bara haft energi att fokusera på nästa steg, att lyfta foten liksom. Hade vägen varit något annat än det hade det aldrig gått.."
"Vet du... Jag tycker det låter som ett briljant plan i sig själv att fortsätta på!"
Jag kände hur jag själv sänkte axlarna, hur kontrollen, den lilla jag hade hållit fast vid, smet iväg som en skrämd mus in under soffan.
"Tycker du? Tror du?"
" Ja, faktiskt. Vägen skapas faktiskt allteftersom vi går den, om vi tillåter, om vi släpper taget. Det mesta av det jag skapat genom att försöka "tvinga till mig något", "genom att få det att hända", det har jag förlorat eller det har egentligen inte varit värt min tid. Jag har tappat intresset i det innan jag ens var färdig.
Det innebär inte att jag inte har önskningar, tvärtom, jag har massor, massor, massor av önskningar, mål, vilja till framtiden men jag styr inte. Eller i vart fall, har inte önskan om att styra längre och när jag släpper styrandet så finns det massor av plats för varandet, tiden räcker till mer och jag är mindre spänd och på."
I rummet hörde nu bara hennes rytmiska lugna andetag, hennes blick letade sig djupt inåt, känslorna och intellektet samspelade, lade pussel, letade och funderade. Så såg hon på mig igen.
"Okej, så... Veta vad jag vill och inte vill, fokusera på vad jag vill, leta efter det jag vill, se det jag vill, vara tacksam för det jag har, tacka för det jag har, fokusera mer på det jag vill ha mer av och så...
Vart det något mer? För det där första har jag nog fattat men vad jag försöker fatta är väl vad jag skall med dig till då?" Det glimmade till i ögonen, kattblicken, hon var hemma hos sig. Igen.
"Tja, jag är din trädgårdsmästare. Jag är det trädgårdsmästare var för Freud, vare sig mer eller mindre, jag är ditt bollplank, din spegelbild och din inre utmaning, jag är frågorna, inte svaren!"
"Får jag möjlighet att lägga något till din fantastiska lista av "hur livet skall hanteras" så vore det något där på slutet.. Att faktiskt sedan tillåt det fina att komma in, det man önskat sig, det man vill ha. Att känna att man är ur kraften, att man har tillgång till den, att man är värdig!"
"Ja, och såklart, man måste agera på sina impulser. Man måste ta tillfällena när det kommer och stärka sina insikter med handling men samtidigt bara handla när tillfället är där. Eller hur?"
"Precis!! Så tror i vart fall jag att det är.."
"Hur lär man sig att tillåta då..? Hur känner man sig värdig? Det är nog det jag sliter mest med"
Fortsättning följer. To be continued.
Live with passion and as always, Blessed you are!
Namaste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar