Anna - in memoriam.

"Jag pressar min lilla näsa emot fönster rutan, vickar med huvudet från sida till sida, prövar se förbi körsbärsträdet som täcker nästan hela baksidan.
Väntan! Pirret i magen... Vilken sekund som helst nu. 

Så ser jag Saaben, den brunaktiga, välbekanta och på en sekund är jag nere från sängen, rusar ut i hallen, hoppar i stövlarna, jackan är redan på och i farten sticker jag handen i den blå pallen. 
"Försiktigt, hjärtat, försiktigt!" ropar mamma efter mig och jag slänger igen dörren. 

Gruset sprutar runt mina stövlar, pallen slår mig i knä vecken men jag vägrar slå av på takten. 
Måste hinna, måste hinna... Rundar Lennarts garagevägg och nu kan jag tvärnita.. 
Där står hon, min Anna, alltid leende, alltid med läsglasögonen längst ut på nästippen och med posten på vänsterarmen. 
Jag avgudar henne! Hon kommer med överraskningar.. Med paket, med pengar, en vykort från fjärran platser. 

Alla känner hon, alla vet vem hon är. Ingen eller inget undgår hennes röntgen syn och hennes omtanke ger landsbygden vingar. 
"Hej, gumman. Kalle Anka idag. Handen eller postlådan?"
"Postlådan!"  Jag ler. 
"Då blir det postlådan! Något till mamma också. Bär försiktigt!" 
Hon ser in i bilen, sträcker sig efter klubban, frågar med ögonlocken, jag nickar. Ordlöst!!

Jag ser henne svänga ut på vägen, vinka till mig som vinkar tillbaka. 
Så ställer jag min pall under postlådan, nära, nära väggen annars når jag inte upp. Jag får fatt i Kalle Anka, avin till mamma och räkningen. 
Med klubban i munnen påbörjar jag min väg hem. Dagens möte med MIN Anna är över. 
Post ANNA!"

Anna var en del av min barndom och uppväxt. En institution på landsbygden i min barndoms stad.
Hon VAR posten för oss helt tills några unga män bestämde sig för att råna hennes postbil på pensionsutbetalnings dagen genom att slå henne blodig med ett baseball trä, slänga henne att dö i ett dike.  Observanta förbipasserande och Guds försyn räddade henne undan döden den gången men tyvärr inte undan skräcken, oron och mardrömmarna.
Anna kom aldrig tillbaka i ute tjänst men jag träffade henne då och då bakom postluckan i stan.

Idag kom hon tillbaka till mig då jag rattade min bil på leriga vägar genom landsbygden,
i Postens tjänst.
Jag blir aldrig Anna men jag njuter av att bringa överraskningar av alla de slag.
Jag njuter av de korta samtalen, glädjen i barnen ögon, förvåningen och möten.
Förhoppningvis var det ömsesidigt även den gången för länge sedan, ett leende som mötte ett leende, ett möte!

Kram Anna i din himmel! Det var gott att se dig igen!