En slingrig, ensam stig.

Tänk så märkligt - på slutet har jag ofta drabbats av känslan att jag har skrivit bloggar som sen inte finns på papper.
Detta beror på många olika ting.. Att jag skriver dem i huvudet. Att jag formulerar tankar för mig själv men har sedan inte tid att sätta dem i pränt förrän de ersätts av nästa fundering från min horisont. Att jag upptas av "vissa saker" bara för att jag är jag, mina issues, mina teman och käpphästar.
Det där sista kan ibland kännas lite tokigt, som att man ältar tillsammans med Er i skrift men å andra sidan - det står er fritt att läsa eller låta bli. Fri luft.. Som barnen sa förr.

Jag har alltid prövats i livets skola om huruvida jag är "sann" emot mig själv eller ej.
Om jag står upp för den jag är och vandrar en väg som inte alltid är beträdd av så många..
Jag är inte unik, det var inte så jag menade, eller förresten, det är jag ju, såklart! Men det är ju alla andra också! Skillnaden är att jag tydligen måste uttrycka på vilket sätt jag ÄR unik på, högt, tydligt och klart... Annars får jag smäll! Smäll av universum.. PÅ fingrarna.

Vägen jag måste gå har många kröka och krumbukter och det är sällan jag ser runt nästa hörn.
Djupt, innerligt och ärligt önskar jag någon att hålla i handen när "tornadon går", när det kryper i skinnet för att det känns som någon finns därute i mörkret. Men.. Nix pix!
Det finns ingen att hålla i handen! Ingen som vill, kan och önskar gå vägen med mig!

I smärta och vånda har jag kontemplerat detta i många år.. Vilselett mig själv.
Önskat, bett och ägnat mig åt hoppet.
Men efter passerings kravet idag (jodå, jag klarade mig)insåg jag att skall jag vandra vägen vidare så måste jag behålla energin till mig själv. Fokusera på rörelsen framåt.
Skjuta lite "hopp" och önskningar till sidan och leva i det som är.

Finns det någon därute som orkat reflektera och som är genuint helt nöjd med vägen, sin egen väg?
Det tror jag inte. Jag tror delar av att vara människa är att önska sig andra saker än de som ligger på ens livsväg men då glömmer vi och tappar bort de saker vi i grunden vet. Det som ligger i vår själ. 

Därför blir en del av oss stående, beundrande vackra blommor vid sidan av stigen, ja, eller vi kanske tom kliver av stigen, blir sittande eller strosar bort från det vi innerst inne vet...

Guiden uppmanar mig till vidare rörelse.. Ta mig framåt.
Visa mig. Erkänna.. Okej, okej, jag skall, jag skall.
Det är inte alltid lätt men det är min väg.
Namaste.