Ängeln.

Ängeln på trappsteget lutar sitt huvud i händerna, andas lugnt, ett spelande småleende längs läpparna. Än är det icke tid. 
Ty allt har sin tid, bitar av pussel måste på plats. Anpassning. 

Det är tolv månader mellan varje julafton. Det ger barnen tid att längta och oss vuxna tid att förfasa oss, planera och ångra.
En förälder är sällan en förälder mer än på papperet när barnet precis anlänt. Förälder blir man med vanan, efter en tid, med lite kunskap, lite erfarenhet, ett och annat felsteg.

Bönerna från oss människor är många, färgrika. Idag önskar vi oss hälsa, imorgon pengar och till helgen, tja, till helgen önskar vi oss kärleken.
Så ser vi ner på våra tomma händer, inget fick vi!
Ljudet av det prasslande änglavingarna går oss förbi då änglar skyndar hit och dit och prövar att lägga det landet vi själva valt.  Besvara våra böner.

Ängelns ögon vandrar. Närvarande, klara. 
Ingenting missas, ingenting är för litet, ingen detalj, inget hörn. 
Närvaro i vila. Väntan. En konst. 

Min önskan har gått från ospecifik till konkret. Änglarna är satta i verket. 
Önskan om att springa in i allt det nya är överväldigande.
Men vad skulle det ge?
Att landa på en byggarbetsplats? Att glömma mig själv igen och komma dit utan att ha ömsat skinn?

Nej, jag skall visa att jag växt, att läxan är förstådd, att jag lämnar det gamla där det gamla skall vara innan jag går in i det nya.
Änglarna skall få bygga färdigt. Jag skall kränga mig ur det gamla skinnet och låta det andra torka innan jag går vidare.  Avsaknad av tålamod gagnar ingen. Inte denna gången.

Ängeln ser upp på mig då jag slår mig ner intill. Nickar stilla. Ordlöst. 
Jag lägger mitt huvud i knäet och får en arm om mina skuldror till tröst. 
Vila, mitt barn, samla dina krafter. Tid att vandra, tid att vila. De är systrar på livet stig. 
Icke den ena utan den andra, icke den andra utan den ena, tvinnade i evighet. 

Att bryta en gammal vana tar fyra-sex veckor av daglig upprepning säger psykologerna.
Att bygga en kropp tålig nog att klara långa utmaningar såsom maraton, triathlon, tar några år, om man får vara skadefri.
Att få en utbildning tar tre-sex år, att "bli ett med sitt yrke" tar ett liv!

Mina gåvor har alltid gjort att jag har "vetat innan", känt på mig innan och agerat på det jag känt.
För tidigt. För snabbt. Hamnat i otakt med verkligheten.
Fått vänta på bussen i ensamhet i en halvtimma. Bränt krutet innan slaget stått.
No more. Klokare än så numera.

Sätter mig upp. Ängeln ler. Vi flätar samman händerna. 
Vi ser emot den nedgående solen. Det kvällas. 
Imorgon gryr en annan dag, steg läggs till steg, sten till sten. 
Morgondagens arbetsuppgifter ligger klara, det är nog. 
Vad helgen bringar med sig kommer till helgen. Tids nog... 
Förbli i lugnet, veta att det ändå sker, bit för bit och långsamt. 
Stilla din brokiga själ. Tiden är din. 

Live with passion & Blessed be!