"Fan, jag kan inte andas genom näsan."Jag avskyr att vara sjuk, avskyr att vara varm, täppt, ha huvudvärk och de irriterande vita fläckarna i halsen. Det är deras fel att jag är här i första omgång.
På Lördag morgon åker vi, tillsammans med 47 andra vuxna, ungdomar och barn till Brighton och London. Musikanter, hela högen, alla beroende av sina halsar, i högsta grad.
Måste vara frisk eller allra minst, måste ha något som inte smittar de andra.
"Sätt nålen då! Vem bryr sig? Alla vet ändå att jag är lite wacko, mina vänner, än mer wacko!"
Min vän, läkaren, som precis lyssnat på min historia om Lunga 11, det vill säga, en liten, liten bit från nagelbandet på tummen. Lunga 11 används av kineserna för att bota smärta i halsen.
Man pickar hål på huden över just denna punkten, trycker ut en droppe blod eller två och vips, smärtan i halsen minskar sekund för sekund. Synd bara att detta inte gäller de fördömda fläckarna.
Jag genomförde denna lilla operation på mig själv igår kväll med magiskt resultat och nu önskade jag egentligen sätta en nål i pannan, en som öppnar näsan, en som ser till att jag slipper nässprayen.
Men min vän har lovat fika i personalrummet medan vi väntar på labb svar och jag kan knappast gå dit med en nål i pannan.
"Sätt nålen!! Bättre än att du mår dåligt.."
Jag går till spegeln, sätt nålen en cun ovan hårfästet i riktning ner emot näsan.
Ahhhh, luft!
"Då går vi... " En dörr hålls upp till mig och likt en alien med spröt vandrar jag genom korridorerna.
Hög på min nyfunna luft, lite skamsen inför mitt utseende.
I kafferummet, lunchtid, fullt med folk, bekanta nickningar, några förvånade ögonkast.
Min vän kan inte hålla sig länge utan berättar glatt om LU 11, om min icke onda men irriterat prickiga hals, om luftströmmen som genast ändrats efter DU 23 i pannan.
Skeptiska blickar.. humanden.. märkliga rörelser. Så dyker han upp, läkaren, den unga, den med kaxiga leendet.
"Okej, jag har väldigt ont i halsen.. Haft i dagar och inget hjälper. Inga streppisar.. Har du nålar?"
" Får jag se?" Min vän får upp en ficklampa, lyser den irriterat flinande läkaren i munnen och nickar sedan instämmande. Jodå, en elak halsinfektion.
Jag ser ner i min handväska, ser de två kvarvarande nålarna.
Käre gode.. hjälp mig! Upp till bevis.
"Gör honom riktigt jävla illa. Du som har chansen.." Min vän flinar glatt.
Jag tar nålen, skalar den, måttar hans tumme och går loss på huden. Flinet försvinner, han biter sig i underläppen, svordomar mellan stängda läppar. Blodet kommer, två droppar, någon sträcker en bomullstuss. Jag ger mig på nästa tumme.. Ordflödet bakom läpparna har tystnat.
Ögonbryn höjs och sänks så utbrister han självmant:
"Fuck ME! Det funkar ju. Jag har nästan inte ont i halsen alls..Shit"
Svettdroppen letar sig ner i min tinning. Min väns hand på min axel, munnen mimar: Gott så!
"Få ut häxan härifrån men se för fan till att ta reda på vad mer hon kan!" Han gnider sin tumme.
Jag känner segerns sötma trots avsaknaden av fungerande smaklökar.
Vi greppar våra kaffekoppar och försvinner ner i korridoren.
Med min vippande antenn, som jag glömt i brådskan..
De kan, de gamla kineserna. Jag kanske skall hoppa antibiotika..
Vart mer kan jag sticka? ;-)
Live with passion, believe in yourself and Blessed be!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar