Jaget

Jag är inte någon park med krattade gångar, där gräset är klippt, träden formade och ansade. 
Jag är den vilda stranden med de oregelbundna klipporna, de som sträcker sig likt törstiga tungor emot havets strömmande vatten.
Jag är Klipp Veronikan, trycker mig igenom klippornas sprickor, använder mig av den lilla jord som finns, dricker regnets vatten - allt för nöjet att få leva. 

Jag är också den lilla stranden, osynlig för den som inte gör sig besväret att klättra hela vägen fram. Lära känna mig på djupet. Men kommer du dit möts du av en liten oas, väl avskärmad från de vilda vindarna där vattnet blir ljummet och barnens skratt kan studsa mellan stenarna och solen värma din hud. 

Jag är den vindpinade skogen som omger ön, luggsliten på utsidan, kanske men lummig, grön och full av skatter, om du bara vågar dig bort från stigen och in i mitt inre. 
Jag värmer dig gärna, fyller dig med dofter och färger att ta med dig in i andra tider i livet, in i vintern, in i tunga stunder. 
Men någon park med krattade gångar... Det är jag inte! 

Jag är öns högsta plats, där vinden river i ditt hår, där måsarna hotar dig då du närmar dig deras ungar och bon. Där du kan se horisonten, fartygen, båtarna, ja, världen. 
Du kan få överblick, vägledning och en känsla av evigheten om du stoppar här. 
För visst är vi det, vi båda? En del av evigheten. 

Jag är den bäck som porlar över ön, oregelbundet letar jag mig fram och stöter jag på något som stoppar min färd så går jag runt, eller under, eller över.. 
Spelar mindre roll, fram kommer jag alltid. 
Jag kan vara sval men läskande, klar som kristall och aldrig, aldrig står jag stilla och sålunda leder jag dig alltid vidare.  Från hav till hav jag leder till, från salt till salt men jag är alltid söt. 
Men någon park med ansade träd.. Det är jag inte! 

Jag är den mjukaste lilla gräsplätt på öns mitt, där kan du slå upp ditt tält, vila mjukt, lyssna till trädens sång och måsarnas skri. 
Där kan du dofta havet, utan att se, älska med din käresta utan att någon stör utom rådjuret som tyst glider vidare med klippande öron.  Där kan du låta dina fötter omfamnas av daggens mjuka morgon tårar, där kan du njuta ditt morgonkaffe i stilla klunkar. Jag har inga krav på dig, har du? 

Jag är örnen som cirklar över min ö, övervakar med ett kärleksfullt men skarpt öga. 
Vara överallt och ingenstans, ingen del är mig mer kär, ingen är längre bortglömd och dolt. 
Jag är allt jag är, karg och blomsterfylld, mjuk och vass, ömsint och vild, stilla och rörlig, vacker och annorlunda.. Allt får vara där som var med från början, delarna, helheten. 

Men någon park.. Med krattade gångar, klippt gräs, där träden är formade och ansade - 
DET är jag inte! Och har heller ingen strävan emot.. 

Live with passion & Blessed be