Söndagsmässa

Det är tidig morgon när jag planlöst vandrar ut i den stängda staden…

På min egen lilla morgonvandring. Flickorna vill INTE.

Vad skall de med och göra? Frukost har de fått, godisbutikerna och klädaffärerna är inte öppna än och om några timmar skall de spela konsert. Nej, de är hellre kvar på hotellrummet, läser, spelar data spelar, busar med varandra.  Det är Engelsk Söndag.

Inget öppnar före 11. Före det är det kyrkan, bestämd kyrkgång och i bästa fall kontemplationen.

Själv vandrar jag till min egen kyrka… Till havet!

Havet i Brighton är sådant jag vill ha havet, otämjt, vilt, galet och skummande. Stranden med de mjuka stenarna som kallas pebbles är lika vild den, inte inbjudande till långa lata dagar liggandes på en handduk utan snarast utmanande.

När havets vågor vänder utåt, svarar de med ett envetet, ilsket rasslande, en entonig knappt hörbar stämma i havets oändliga konsert.  

Trots detta tvekar jag inte att sitta ned, jag vet att stenarna formar sig, lägger sig till rätta under min rumpa, vänder sin mjuka sida till.

Havet sjunger, ropar, väser och frustar medan vinden kastar mitt hår i alla riktningar och jag drar kragen liten högre upp i halsen.

Leendet spricker upp, en stund av stilla nåd!

De ädelgaser som frigörs när havet möter vinden och stranden är välkända och de är väl de jag suktar, klor, boron, argon… Vilka läkande effekter har inte dessa?  Det fysiska vet man lite om, det mentala är mera okänt.

På mig har de en magisk inverkan, kropp såsom själ.

En blick emot skyn.. En sorts bön.

Min ”kantor” spelar sin orgel för fulla blås, jag känner melodin och de surrar i mitt inre utan att jag egentligen behöver lyssna.

Över himlen vandrar molnskyarna i formationer, vädret leker kurragömma med sig själv. Sol, regn, sol, regn, lite molnigt, ett nytt hot om regn och så, så spricker allt det grå upp och en varm, varm sol speglar vattenytan och landar i mitt ansikte.

Här är gudagott att vara..

Mjuka pepples, tvättade av havet, mjuka, speciella, färgade.. En efter en finner de vägen ner i min ficka.

Jag spar på delar av havet så att jag kan påminna mig själv, en gråtung dag i November då stenen fungerar som min ”Aladins lampa”.  

Den förflyttar mig. Den fyller på mitt inre, den ger liv.

Jag drar in smaken, lukten, andas i djupa drag.

Önskan om framtiden, bönerna, funderingarna – jag ger dem till havet!

Jag sänker dem till havet att ta hand om och besvara.

Och i likhet med det jag tidigare lärt så ger jag också en gåva till havet som tack.

Havet tar och havet ger och havets gudinna Greip i de gamla nordiska sagorna kräver gäld. Hon kräver gäld för att släppa fri de som fallit i, de själar hon tagit men hon krävde också gäld för att låta någon levande gå eller för att uppfylla önskningar och böner.

Lika kraftfull hon, såsom sin vackra syster Solen, men inte lika mycket dyrka, inte lika uppskattad och älskad.

Gåvan slukar hon, tar den till sig i ett ömsint begär och så en stund av sång.

Denna gången är jag medveten om dess toner, sjunger med, nynnar, gungar såsom barnet som går till vila.

Det är med längtan i hjärtat jag sliter mig från havets Söndags mässa och trots att jag vet att återseendet är bara några timmar bort så är det något magiskt med denna tysta Söndagstimme.

Min Söndagsmässa, mitt i evigheten.

Live with Passion & Blessed be!