Leverera.

Det är med spänning jag följer henne, vår dirigent, lite som att se sig själv från utsidan och förstå hur man uppfattas av andra.
Förberedelserna till undervisning eller föreläsning (eller tenta, för all del..) är en ordentlig process där ting bearbetas, manglas, vänds och vrids på.
Under den tiden bits det på många pennor, vandras i många skogar utan att man egentligen ser något ty det inre seendet är påkopplat och i den bästa av världar duggar "katjingerna" tätt när detta pågår.
Trots detta är den konstanta frågan - "Är detta gott nog? Vad ger detta?"

I min nyfunna vän ser jag hur detta stadium utvecklar sig med en stor mängd avståndstagande från social samvaro blandat med ett extremt kontrollbehov. Hon blir petimeter..
Någon skall be som stolar till övningen och då vill hon ha någon med "perfekt engelska" som frågar, inget, nej, inget får lämnas åt slumpen.
Jag hör folk sucka, himla med ögonen och inom mig så ler jag. Känns bekant.

Framförandet, förlösningen, förlossningen.. Den inbundna kvinnan exploderar i en kaskad av färger.
En exotisk blomma öppnas framför mina ögon, orden rinner över hennes läppar, skratten haglar och hennes ögon gnistrar som diamanter där hon står.  Entertainern.
Med gungande höfter, med stora rörelser dirigerar hon sin orkester, hon klappar, knäpper med fingrarna och ler.. Drar med sig orkestern in i nya storverk. Alla maxar. Alla vill följa henne..
Oslagbar. Oövervinnerlig. En fröjd att följa från sidlinjen.

Efter explosionen.. Tystnaden. Det är färdigt.
Varsågod, ni har fått min produkt, min gåva, mitt arbete. Nu har jag sett den gå, sett er ta emot, bestäm er för hur och vad ni skall göra med det ni fått. Best of luck. 
Hon sjunker samman i bussens säte, ler försynt och klappar mig på handen.
"Lite sliten nu.." viskar hon. Jag nickar. Förstår det.
Hon stirrar bort emot horisonten medan bussen letar sig genom det gröna landskapet, över de mjuka kullarna. Vis av åren tar hon nu sin inre utvärdering först, pro's och con's. Vad skall ändras? Vad gjordes rätt?   Vilande i varande tankar hon sina tankar fulla igen, av sig själv och i sig själv.

Lång senare, framåt aftonen, då balansen åter är nådd vill hon ha feedback av oss.
Vad såg vi? Vad upplevde och tyckte vi?
Kunskap och visdom att först lyssna till sig själv och så andra.
En tår leker sig ned över min kind. En tår av tacksamhet.
Att få se en kvinna som så accepterat alla sidor av sig själv och sitt arbete och klarar av att utföra det med en sån medvetenhet ger mig något att sträva emot. Någon att se upp till.
Att acceptera de olika faserna, att ta dem varje gång och att se de sidorna i mig själv som något dyrbart.

En dyrbar gåva, en påminnelse på livets stig ty det nya är här.
Dags att omfamna det.

Live with passion and blessed be.
Namaste!