Äggskalet som krackelerade..

Jag känner hur hela jag sjunker ner i skorna..
Vad är detta? Igår stod vi skuldra emot skuldra, gjorde samma sak, pratade om gemensamma intressen, skrattade och höll igång.  Idag - finns jag alltså inte..
En kort nick, det var vad jag fick.
Tillsammans med den okända kontaktpersonen vänder jag emot nyckelskåpet, garaget och bilen jag skall hämta.
Instruktioner! Lyssnar, tar in, memorera... Så vänder jag näsan emot bilen.

Väl framme.. En hand på min axel..
" Hmmmm... var inte meningen att inte hälsa! Bara blev så.. Har lite svårt med detta med personer i andra miljöer"
"VA?"  Känner mig upphängd, nedsläppt och tappad bakom en vagn. Vad menas?
"Skalet, du vet, skalet jag pratade om igår. Det sitter hårt speciellt när mina världar möts.. Jag har en värld därute i A, en värld här i B. Du passar i A världen och så dyker du upp i B världen. Det blev för mycket.." Vädjande blick men jag hinner inte svara då det fortsätter.

"Skalet skyddar från insyn, skyddar från att jag syns. På insidan liksom bara vibrerar det.. Som gelé.  Massor av tankar, funderingar, känslor men det syns inte.."
Jasså, det! Ja, det pratade vi om igår, G och jag, faktiskt stora delar av dagen efter det att jag uttryckt att jag tyckte att norrmän hade tjockare skal än svenskar.  Det vill säga, att jag måste ställa många flera frågor, jobba mycket "hårdare" för att få en norrman att prata än en svensk.

Vi hade, i vår högst ovetenskapliga undersökning, kommit fram till att sådan är "Ola Nordmann" dvs Svensson i största allmänhet i detta nordiska land.
Det märkliga är att när skalet en gång gått sönder eller man sparkat in grinden, ja, då brukar man ju "vara inne" hos en svensk. Så är det INTE här! Grinden åker upp, skalet limmas så fort man snor på klacken och tar en promenad på en annan åker så när man kommer tillbaka börjar man från noll igen.
Som synes..

Nu var vi alltså där. Vi som genomförde och garvade åt den "egenskap" som vi båda ansåg att just vi inte hade.. Denna med grinden upp igen.
"Unnskyld!" En hundblick, några snabba ögonkast.. "Jag kan backa ut bilen åt dig.. Här är trångt!"
Jag ler och säger att det går bra men han tar ändå nyckeln och fixar det. Står kvar och ser på..
"Ta det du kan idag. Ingen stress! Jag röjer det som blev fel på Måndag..ingen stress!"
"Tack! Vi ses nästa Lördag!"
Balansen återupprättad. 

Några timmar senare funderar jag på just detta när jag står på äldreboendet men en kanelbulle i handen och snackar med Herr H som precis lagat sina första bullar, 82 år gammal.
Han pratar om ensamheten, om svårigheterna att inte ha någon att prata med alls, om att vara ensam.
Vi är nog alla lite ensamma inne i skalet, skalet som kan bli en begränsning om vi låter det men som vi också ibland har gott av att ha! 

Jag gillar inte när jag "spiller" mig själv både här och var till de som inte förtjänar det.
Dock vill jag vara tillgänglig för det och de som jag vill och valt att dela med!
Det är nog tom så att jag vill ha "fler" innanför skalet än jag har i detta nu så kanske var detta en ögon öppnare, en påminnelse på att även jag varit "för selektiv" på fel sätt.

"When the night has been too lonely and the road has been too long, 
and you think that love is only for the lucky and the strong. 
Just remember in the winter, far beneath the bitter snow, 
Lies the seed that with the Sun's love in the spring becomes a 
ROSE!"