"Se dig för när du öppnar bildörren! Akta dig då du kliver rätt ut i trafiken.. Håll dig nära bilkroppen... Se i spegeln...FÖRST, innan du kliver ut! Hör du mig?"
De blåaste ögonen naglade mig, orden upprepades, upprepade och upprepade.
Han var rädd om mig, pappa, och skötte jag mig inte så fick jag inte följa med till jobbet längre.
Jag älskade att vara på min pappas jobb när jag var liten.. Stora maskiner, snöplogar, grävmaskiner, bilar, bullriga gubbar.
Att pressa snö bort från vägen i 90 km i timmen, att se pappa lätt som en plätt skotta rent den största korsningen eller åka "surfingbräda" mellan brunnarna i avloppssystemen och filma. Jo, det är sant!
I Fredags och igår insåg jag att jag lärde mig nåt då, de gångerna mellan 5 - 11 år.
Jag lärde mig att smälta in bland gubbarna så flicka jag var, lärde mig att lyssna, observera, lära och inte "sticka ut" utan tålmodigt vänta på min chans. Den kom alltid.
Pappa gav mig gåvan att kunna göra vad som helst, min pappa, "allkonstnären".
Vi hade våra teman, våra ändlösa gräl, vår stora "split", så fruktansvärt olika och så mycket vi inte förstod av varandra och inte kunde prata om. Kommunikation var inte min fars ledord direkt.
Det var inte hans fel, jag vet, man kan inte ge det man inte fått men jag tyckte nog alltid att han borde försökt, för min skull, för vår skull.
Vad jag insett först som vuxen är att pappa gav mig något annat, praktisk kunskap och det har jag skrivit om förr men igår påmindes jag igen och för det vill jag uttrycka min tacksamhet.
Jag uppskattar gubbar som står i gropen och skottar sand runt grävmaskinen i Oktober, för att du och jag skall få vatten när rören gått sönder. Deras händer är spruckna av kyla och vatten.. Det går nämligen inte att linda rör tape och linfett med handskar på. De gör ett service yrke, såsom så många andra och tacken de får är folk som skäller runt gropen och undrar när de skall bli färdiga.
Igår parkerade jag postbilen på "fel sida vägen", det måste jag ibland..
Automatiskt drar jag i handbromsen, ser på posten, ser i backspegeln, kollar bakåt innan jag smiter ut runt bilkroppen.. Kastar i lådan.. "Se dig för, akta bilarna! Tänk efter INNAN.. Var alert. Det händer fort.." Tvärnit! Pappa..
I ryggmärgen sitter alla de rörelserna, liksom bilkörningen.
Jag satte mig i bilen och begrundade en sekund medan jag såg på de först flingorna som singlade ner.
Tack Far! Tacksamheten väller upp. Ditt arv är annorlunda men jag har fattat nu. Sen som jag är..
Ditt arv kommer att ta mig genom vintern, på glashala, ny plogade vägar - det tror jag iallafall.
När jag kommer tillbaka till garaget smyger jag in bilen i den mycket trånga fickan, brukar dina kunskaper om backning.. Du som backade lastbilar med släp genom portar där ingen annan kom in.
Tommy, den gamla, den sura står utanför och ler.
"Du har fattat du, jenta." säger han med tummen upp. Jag ler tillbaka.
Skriver körjournal.. Hör du, pappa? Skriver körjournal! Lite stolt över mig?
Idag skall jag ta mina tjejer, min man och åka och simma. Treåringen tar sig runt själv, nära att simma redan nu. Du skulle ha svämmat över av stolthet.
Varje tag jag tar i bassängen idag har jag också fått av dig. Ditt enträgna envisa lärande..
Dina många Lördagar med mig på badhuset. Jag ser, Far, jag ser!
LIVE with passion! Energin ligger fri att hämta därute!
Njut din Söndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar