Oktobers sista dag.

Jaha.. Så sitter jag här, stirrar ut i mörkret och inser att Oktober har nått sin sista dag.
Knappt har min morbror hunnit komma med sina dystra kommentarer om den annalkande vintern och mörkret förrän jag hurtigt kan utropa:
"Jamen, snart vänder det!! Snart blir det ljusare tider..."
I detta nu väljer jag att aktivt förtränga att han då alltid har hög med ojanden, diverse negativa utlåtande om allt som "kan hända" innan björken står i grön skrud igen och bara fokuserar på att vinterns "höjdpunkt" närmar sig med stormsteg.

Mitt personliga pusslande denna höst handlar om att få tiden att räcka till och att konstant slita med känslan av att jag gör allt till h älften, inte fullt ut, inte så bra som det går utan just, till hälften.
"Till hälften och bra nog ÄR bra nog!" uttalade min förvirrade kamrat igår och gav mig ett lustigt ögonkast.
"Ja men se på benet.." sa jag och blottade min ankel "den håller till allt nu utom att springa på fryst underlag och asfalt med, den sväller sällan upp men är fortsatt missfärgad. Till hälften rehabiliterad liksom.. Duger det?"
"Åh, herregud..."stönade min vän och gick iväg för att hämta andan.

Min stora dotter har gympa på Tisdagar, på Torsdagar, ja, i vart fall senast på Fredagar är nästa veckas gympa påse packad igen. Är det god nog framförhållning?
Såhär i text ser det löjligt ut. Såklart det är är det naturliga svaret men inom mig inser jag att jag nog helst hade haft det tvättat och torkat samma kväll. Ifall att..

Jag läser till proven. Prövar att ha framförhållning.. Men inser att hjärnan också måste få tid att balansera två ytterligheter - att hinna smälta material MEN samtidigt ha det färsk i minnet.
Svår kombo för någon som sliter med "bra nog ?!?" konceptet.

"Ursäkta, förlåt, rakade inte benen i morse.." mumlar jag på skolan när jag för fyrtioåttonde gången samma timme klär av mig för att bidra till punktundervisningen. Sliter av mig mina svarta sockor och mumlar något om strumpludd... Den Barbie docksliknande skapningen på tjugo och något låter sin hand glida mjuk över mina ben innan hon utbrister:
"Du har så vackra ben. Borde göra reklam för damstrumpor, du." Så glimrar det till i hennes ögon och hon ser pillimarisk ut när hon utbrister: "Dessutom är jag glad att se att tom du har strumpludd!"

"Tom jag har strumpludd..." - jag funderar på den en stund.
Den passar bra in i mina funderingar över "bra nog konceptet" och jag faller till ro med att jag nog, på det stora hela, gör rätt j..la bra ifrån mig!

Mellan "undermålig", läs dålig, riktigt dålig och godkänt är det dryga kilometern, mellan godkänt och "göra rätt bra ifrån sig" är det också ett steg.. Så finns det högre steg men när jag ser upp på stegen så inser jag att jag inte är benägen att gå där i detta nu.
Högre upp på stegen innebär att man måste "fokusera hårdare, vara mera selektiv", mera av en monoman och DET vill inte jag!
Jag har många breda intressen, många saker jag gillar att vara och utforska och då bör "bra nog" få vara just det, bra nog!

Med mig in i November, in i provens och den mörkaste tidens tar jag insikten om att "bra nog" räcker och prövar att smälta den.
Resten får någon annan fixa. En hand på guidens axel..
Nu går vi, wherever the road might lead us..
Live with Passion! KRAM