Monday blue.

"If I could, I would dare feed your dreams and starv your fears.. 
If I could light the world, we could sit and watch it burn.. We could fall asleep inside the glow.."

Måndag bjuder sin "reality check". 
Vissa saker går inte över, vissa saker bara förändrar sig inte. Det spelar ingen roll hur mycket energi man lägger på dem. Det borde röra på sig, det borde det men igen, det är så mycket som borde...

"Livet handlar om att leva med och i dessa emosjoner.." säger min underbara lärare E medan hon lägger huvudet på sned och fortsätter att tala om vad som sker när, om man stänger av, stänger ner delar av sina känslor. Vad som sker i kroppen, i energierna, i livet i stort...
Allt det där är helt ok. Jag är med på det tåget men min fundering ligger på ett annat plan.
Hur vet man när något "läkt ut" på riktigt?  Eller kanske har man bara "tappat hoppet" och gett upp hela projektet? Vari ligger skillnaden?

"En färdig process har ingen laddning.." säger mitt intellekt och år av terapi arbete.
"Det har inte undantrycka känslor heller!" väser den sårade lilla flickan och i precis i samma ögonblick berättar E om kvinnan som är så snäll och tystlåten att ingen i världen ser henne.
Symptomen visar dock sitt tydliga språk... En vrede av Guds nåde. Ett vitt glödgat hat med sådan kraft att det trycks så långt ner i kitteln att det inte ens är synligt.

Det får mig att önska.. Det får mig att undra.. Kan någon bara sätta en OK stämpel i rumpan på mig när processen är över? När jag släppt taget om det "omöjliga" och gått vidare?
Så jag inte blir stående menar jag.

Ilskan har många bottnar, många ursprung.. Rädsla, sorg, ledsenhet, frustration, ja, många är de som brukar ilska som sköld.
I mina "stagnerade vatten" i mina "borde, borde" känner jag inte längre någon ilska, inte ens frustration, bara en sorts bottenlös sorg och en hel hög med frågetecken.
Är det ett steg i rätt riktning eller fel?

"Ilska är en drivkraft! Ilska för fram mycket bra, ilska färdigställer och frigör energi.." säger T-A hoppfullt. Ajdå, då är jag nog rätt illa ute.. Eller?
"Vi har alla dessa känslorna och emotionerna allesammans" säger E med en nickning

"If I could, take you in.. Feel you deep inside my skin. 
Then I could slip away, with you as a poison in my veins..."
Kanske skulle saker vara annorlunda då.. Jag vet inte.  Det är så lite jag vet för tiden.
Bara att man inte kan hålla fast vid det hopplösa, det oförändliga. 
Hur ont det än gör...

Emotioner och dagar har en sak gemensamt.. De kommer, de går..
De ger oss hinter men de är inte vi, bara något vi upplever.
Namaste!