Mod att tåla..

Vet ni hur lång tid det tog innan jag blev homeopat? Innan jag formulerat vad det var jag skulle bli, gått fel, sprungit på pumpar, gått rätt och nått fram?
10 år! Det tog TIO år från det att jag började mitt sökande tills jag var klar.
Var vägen rak? NEJ! Såg jag alltid vart jag skulle? NEJ! Var det roligt? NEJ, långtifrån alltid.
Gnällde jag? Säkert!

Tålamod är INTE min starka sida. Faktum är att det är min akilleshäl, min svagaste punkt, mitt mest irriterande "hål".
Är det så man är konstruerad så möter man på saker som tar tid överallt, övning ger mästaren och hur man än vrider och vänder på det, det är övningen man saknar efteråt.
För att citera den underbara Karin Boye, som verkligen visste vad hon talade hon, bisexuell i en tid där det var helt otänkbart, ja, tom ett brott. Vilket val hade hon? Annat än att vänta, vänta på att tiden vänder, att tiden skulle bli på hennes..

"Den mättade dagen den är aldrig störst, 
Den bästa dagen är en dag av törst!
Nog finns det mål och mening i vår färd - 
men det är vägen som är mödan värd!"

Just i detta nu känner jag mig ordentligt förbannad på stressen i min omgivning att "nå fram" till vissa saker.. Få vissa saker gjorda!
Varför då? undrar jag stilla.
"För att det blir så mycket bättre då, för att jag mår så mycket bättre då, för då..."
Ursäkterna är tusen och en till att det tillståndet som ligger bortom hörnet är bättre än det de har just nu! På vägen trampar de ner blommorna i sin "inre hage", påför sig själva mera smärta, gör om samma misstag igen... och allt det är vore egentligen ok. Om de höll det för sig själva..

Men det klagas, beklagas och stressas ännu mer tills pannan är blodig, kroppen är ännu sjukare, psyket ännu mera förvirrat och Qi är slut. Vad skall stoppa dem?
Mod att tåla...
Mod att vänta..
Mod att stilla sitta kvar med den brustna koppen i handen en stund..

Själv bär jag inte ut deras sopor längre, inte heller städar jag deras smutsiga golv..
Från och med nu får de beställa tid på kliniken som alla andra, om de vill ha min hjälp så får jag i vart fall energi i form av pengar för mitt eviga stöttande.

Jag håller mitt på min kant. Håller och vårdar i min kantstötta "kopp"..
Tillåter livet att i större grad bjuda in mig till upplevelsen istället för att försöka kontrollera det okontrollerbara. En god träning i att bli "vuxen", god träning i tillit och tålamod.

Målen finns kvar. De hägrar, jag vet att jag kommer dit och jag glädjer mig till att se vad vägen innebär. Överraskningar är ju kul.
Ha en god kväll! Vad den än innebär...
KRAM