Ut med domaren! In med Nalle Puh!

Jag är på väg till skolan för att hämta mitt underbara Änglabarn, fåglarna leker tittut med varandra i träden, träden jagar på varandra för att bli klara med lövverken, överallt är det ungar och blommor. Växtlighet av alla de sorter...

Själv vandrar jag försjunken i tankar med min hand vilsamt på den som växer inom mig.
För lite mer än åtta år sedan kom min älva till mig via ett kejsarsnitt. Det fanns många anledningar till det, många trådar som vävdes till den väv som ledde fram till Mariadagen dvs den sista Februari det året.
Redan då var reaktionerna många, "folk" hade många åsikter om snitt..
Jag hade "förlorat" min dotters förlossning. Hon skulle aldrig bli lika nära "kopplad" till mig som till sin pappa. Skulle jag kunna amma? Diverse plock som för en nybliven, nysnittad och trött mamma blev till spikar som rev djupa hål i mitt hjärta.
Dessutom var det "mitt fel"!!
I vart fall rent mediciniskt, trodde jag dvs jag hade "ofullständigt värkarbete" mao öppnade mig inte fullt.. Hur kan jag förvänta mig att bli en "bra mamma då?"

NU dvs idag, 8 år senare har jag kommit från min underbart kloka läkare som för att förbereda mig plockat fram min gamla journal, läst igenom den och tittar oförstående på mig.
"Men vänta nu här.. Såsom fostret låg med huvudet, helt fel, så kan det inte komma ut, du kan inte öppna dig. Det går helt enkelt inte!"
VA? Plötsligt en pusselbit till, en viktig en, en för min egen förståelse av mitt liv och mina händelser.. Framförallt nu, i förberedelsernas tidevarv.
Det blir troligen snitt denna gång också - det finns andra orsaker denna gång.
Blir det inte det, tja, då är jag förberedd.
Jag VET också att allt som sades ovan om kejsarsnittet är djupt odlad skock, buffel, båg och missförstånd!
Allt är individuellt som vanligt, allt utifrån människan..

Plötsligt kommer dotterns vackre kompis runt hörnet, killen med de strålande bruna ögonen och leendet som aldrig dör. Han fullständigt vrålar:
"UT MED DOMARN!! IN MED NALLE PUH, IN MED NALLE PUH!"
Cykeln sprutar grus när han bromsar och fullt leende ser upp på mig..
"HEJ! Ska du hämta?"
"Mmm, hej, har du sett henne?"
"Ja.." Han ser dröjande på magen, han gillar att prata med den och om den så "killig" han är!
"Vet du.. Jag sa det där med ut med domarn redan när jag låg i min mammas mage!"
Tvärt vänder han cykel och cyklar bort för att hämta min älskling!

Ja, men naturligtvis!! Det är ju precis så det är...
DAGS ATT KASTA UT DOMAREN! Han har inte med detta att göra!
Detta och så mycket annat skulle bli så mycket bättre med Nalle Puh som auktoritet!
Vi sover på saken, vi äter en bit gott tillsammans, vi bryr oss, vi tänker så långsamt att vi faktiskt hinner fundera efter vad vi säger till varandra och framförallt, VI BRYR OSS OM varandra, våra medmänniskor och tänker med HJÄRTAT!
Sammanfattning av dagen?
UT MED DOMAREN! IN MED NALLE PUH!
Testa! Det ligger bra i munnen.. Sen åkte vi och köpte kulglass, i massor!