Fånge i det förflutna?

"Tror du att man kan födas fast i en annan tid? Liksom fånge i det förflutna?"
Hon tittade ner i saftglaset, på getingen som simmade för livet men gjorde ingen ansats att rädda den.
Istället drog hon tankspritt med fingret längs glasets immade yta och såg ner på magen, den som är lika stor som min.

"Jag är inte säker på att jag är hundra procent med på hur du tänker.." svarade jag och kände en intresserad ilning längs ryggraden.
"Äsch, jag vet inte.." hon tvekade några sekunder innan hon lutat sig tillbaka, stirrade på getingen och hämtade andan.

"Jag drömmer så mycket konstigt nuförtiden och jag vaknar med känslan av att vara i en annan värld. Jag drömmer om både annorlunda miljöer, tider och sedvänjor..
Men å andra sidan, jag drömmer också om min egen barndom, ställen jag bott på, människor jag mött och när jag vaknar så vaknar jag och vet inte vart jag är." Hon reste sig resolut, hällde ut saften på marken, getingen landade yrvaken och våt på ett maskrosblad, skakade sig en sekund och flög sedan snabbt bort.
"Någon aning om när du drömmer vad? Jag menar dessa drömmar verkar ju höra till två olika kategorier.. Är drömmarna om den "svunna tiden" lika verkliga som de andra?"

Hon tuggade länge på underläppen, hällde upp lite mera saft och sen sade hon:
"Nej, drömmarna om den "svunna tiden" de har kommit de sista veckorna. Kanske sen jag började sova dåligt eller sedan babyn började röra sig mer, blev tyngre liksom. Jag är inte fast i de drömmarna.. jag liksom observerar."
Jag såg hur hon vände sig inåt, hur hon tänkte, jag bidade min tid - tänkte hon samma som jag?
"Men vaddå? Tror du att detta är bebisens liv? Tidigare alltså, att jag får smakprov..så att jag skall veta, kunna hjälpa?"
"Jag vet ärligt talat inte. Skulle kunna vara så men om de inte är obehagliga så res med, försök uppleva dem, minns dem och se om de kommer till nytta senare. Men de andra då?"

"De andra är obehagligare för de påverkar min dag! De ger känslor av sådant som varit och farit, i natt t ex stod jag med bilen parkerad utanför mina föräldrars hus, du vet, det som de sålde förra året. Ingenstans fick jag stå. Granntanten, hon som dog långt innan var där och klagade över att jag backade över hennes blommor. Det fanns ju inga, det var ju snö.. Jag vågade inte gå in till mina föräldrarshus, vågade eller ville inte träffa dem.. Hade M bak i bilen, han var liten och det var mitt i natten, ändå valde jag att ta med honom och åka och tanka..
Hör du inte hur sjukt det är?" Hon rusade på huvudet, bet sig i underläppen igen..
"Vad hände när du vaknade?"
"Jag vaknade och visste inte vart jag var, världen och sovrummet kändes obekant. Jag var ju där, i min gamla värld, ångersten rev i magen och jag kämpade som en tok för att känna mig hemma när M kröp upp i sängen och ville morgongosa. Hur kan jag ha barn? Jag är ju ett barn i den där andra världen annars hade ju huset inte funnits."
Hennes ögon, stor och oförstående..Rädslan för att även jag skall avvisa henne! Så fel hon har..

" Jag känner igen mig!" Jag säger det på en utandning och med en viss lättnad..
"VA? Vad menar du?"
" Jag menar att jag gör samma sak! Jag tror att graviditeten bringar upp olösta saker ur vårt undermedvetna, sånt vi måste titta på, släppa och ta hand om.. Jag tycker också det är jätteläskigt för det bringar mest en till gamla konflikter inombords och det är ju inte vad man vill nu. Men, ändå, ändå, tänk om det är värt det för att vi blir tryggare sen, kanske tom lite mera hela som människor.. Vore inte det underbart?"

"Du menar att se det som en gåva och en förberedelse? Att sinnet vet vad det gör trots allt? Även om det är obehagligt?"
"Precis!! Hellre det än fången i det förflutna för evigt som många blir, de som aldrig får eller tar chansen!"
" SKÅL FÖR DET! Skål för min inre garderobsrensning!"